Dag Öhrlund:
Måsen
Vi skulle till London, och Micke skulle ta hand om det praktiska.
- Greja något stort att bo i, sade jag. Efter några dagar kom han farande och viftande triumferande med biljettfodralen. - Jag har ordnat en tvårumslägenhet med kök. Bara 2 800 per man, och då är flyget med! Det lät nästan lite för bra, men vi drog iväg och efter ett par järn på planet funderade vi inte mer på det. Taxin landade utanför ett schabbigt hus i Paddington och vi lyckades med viss möda hitta det som skulle föreställa en reception. En krigsänka med våta hundögon gav oss nyckeln. Vi släpade gepäcket genom vindlande korridorer, kom fram till vår dörr och öppnade den. Jag tittade på Micke. Han ryckte på axlarna. - Det kostade ju bara 2 800, sade han. "Lägenheten" var cirka nio kvadratmeter stor. Max 20 i alla fall. Nåja, med gin och tonic gick det vägen. Det mesta var bra i ett par dagar. Sedan gick vi på en konstig restaurang och åt tveksamma saker. Micke blev sjuk. Micke är aldrig sjuk, men nu såg han ut som om han skulle kräkas hela tiden. Han hade feber, och ville inte ens dricka whisky. Då blev jag riktigt orolig. Han låg för ankar ett tag. Vi parkerade honom på en madrass framför teven. Där låg han och mådde Olle och glodde på mästerskap i biljard. Han medicinerade sig med jordgubbsyoghurt och gin och tonic (dock inte i samma mugg). Jag betvivlade lämpligheten i ordinationen men sade inget. Micke är min inofficielle husläkare och såna tjafsar man inte med ostraffat. Jag drog iväg för att träffa en ljusskygg typ som säljer bazookas till Afrika och sen till en modellagentur för att titta på vackra flickor. När jag kom tillbaka möttes jag av en märklig syn. Micke var fortfarande blek i pälsen, och på hans glest bevuxna hjässa fanns en stor, ilsket röd bula. - Vad är det där, undrade jag? - Det säger jag inte, sade Micke, nästan sorgset. För du skulle aldrig tro mig. Vi tog en gin & tonic och tittade på biljardbollarna som rullade över teverutan. - Vi har varit polare i 30 år, sade jag. Om inte jag skulle tro dig, vem skulle tro dig då? Han svalde ett par jordnötter och såg fundersam ut. Sen började han berätta. Städerskan hade velat komma in. Micke hasade sig upp från madrassen, klädde på sig och tog en promenad för att köpa mer jordgubbsyoghurt. Micke har en förkärlek för konstiga platser (också). Och för att inte förneka sig gick han in i en konstig gränd där en gubbe sopade med en kvast. Precis när Micke passerat gubben fick han en jävla smäll i huvudet. När man blir utsatt våld av engelska gatsopare finns det bara en sak att göra: Sök och eliminera. Eller i klartext: Döda. För sånt skall man bara inte acceptera. Micke vände sig om för att göra slut på gubbjäveln som slagit honom med kvasten. Men upptäckte till sin förvåning att han gått så långt, att gubben omöjligen kunnat nå honom med kvasten. Samtidigt såg han i ögonvrån hur något blankt studsade till och lade sig till ro i rännstenen. Han tittade ner. Där låg ett smörpaket. Ett sånt där engelskt, silverglänsande smörpaket i folie. Micke tittade på gubben. Ingen av dem sade något. Båda började titta uppåt. Fönstren var förstår tomma. Folk har väl annat att göra än att hänga i fönster och kasta smörpaket i huvudet på förbipasserande svenska turister. Micke och Kvast-John höjde blickarna mer. Tio meter upp i luften cirklade nu den olyckliga mås, som tappat sitt nystulna smörpaket i pannan på Micke. Måsen insåg att det var bäst för hälsan att inte hämta paketet just nu, så han cirklade vidare i väntan på landningstillstånd. Gubben med kvasten log och pekade på måsen. Micke gick hemåt, och höll sig för huvudet. Han glömde köpa mer yoghurt. Det gjorde ont i pannan. Vi drack mer gin och tonic och diskuterade sannolikhetsprinciper, men gav upp efter ett tag. Jag vet inte om man måste vara duktig på matematik, statistik eller filosofi, för att räkna ut sannolikheten för att en mås skall släppa ett smörpaket i pannan på en? Speciellt inte om man för första gången är ute och promenerar i en helt ny gränd efter tre dagars sängliggande. Men det är en ytterst intressant tanke ...
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-04-01