Dag Öhrlund:

Att döda ett barn

I år kommer över 100 000 amerikanska barn att dömas till 25 års eller livstids fängelse, för mord. Lagarna har ändrats till det hårdare. Nu döms barnen som om de vore vuxna. Amerika har tröttnat.

Tidigare har ett barn i de flesta delstater inte kunnat dömas som en vuxen före 16 års ålder. 14-åriga mördare har dömts till ungdomsvårdskola och släppts med "rena papper" vid senast 25 års ålder. Men nu har delstaterna börjat skärpa lagarna, och anledningarna är många. En av dem heter Jerome och bor i slumområdet Watts i södra Los Angeles. Att födas i Watts betyder med 99 procents säkerhet att man är född av svarta eller hispaniska föräldrar. Och att man kommer att växa upp som en förlorare. Klimatet i Watts är hårt och våldsamt. Ett av de få sätten att överleva är att gå med i något av de hundratals gäng som styr stadens knarkhandel och för ett krig mot polis och samhälle. Jerome uppfyllde alla statistiska kriterier genom att vara svart, ha fattiga föräldrar och växa upp i ett ghetto. Han valde väg tidigt, valde att gå med i ett gäng. Som gängmedlem hamnar man förr eller senare i en situation där någon starkare kräver att man dödar. Kanske för att stjäla något, kanske bara som inträdesprov för att bevisa att man är tillräckligt tuff. Att man platsar i gänget. Jerome dödade en människa för första gången när han var 13. När han var 15 var det dags igen. En ung mamma och hennes två små barn fick sätta livet till. Jerome blir intervjuad i tv. Runt honom sitter ett gäng 14- och 15-åriga kamrater som har ett par saker gemensamt. De är födda och uppvuxna i Watts. De bär blå jeans och en vit t-shirt. De tillhör ett gäng. Och de har alla mördat innan de fyllt 16 år. Ingen av de unga mördarna visar någon ångest eller skuldkänsla. En av dem, med ungdomsfinnar och en tunn, fjunig mustasch, har några veckor tidigare skjutit ihjäl en jämnårig kille. Han säger: - För mig är det enkelt. Hade jag inte skjutit honom, hade han skjutit mig. Och hur mycket tror du att han hade sörjt mig? Inte ett skit. Så jag sörjer inte honom. Enkla uttalanden, utan någon känsla eller vetskap om vad ett liv är värt eller handlar om. När tillräckligt många unga tonåringar hade mördat till synes utan ångest eller känsla började Kalifornien titta närmare på sina lagar. Och ändra dem. Nu döms tonårsmördarna till livstid. Och många tycker att det är för milt. Men lagändringarna hjälpte inte åttaårige Melvin i delstaten Rhode Island den där dagen förra året, när han blev sjuk. Hans förkylning kom hastigt på, och föräldrarna lyckades inte få tag på någon barnvakt innan de skulle till sina jobb. Men de kände sig trygga ändå. Melvin skulle vara hemma, ta det lugnt och ha det bra. Han skulle vara säker och trygg. De hade ju lärt honom att aldrig öppna dörren för någon främmande människa. Varför lille Melvin öppnade dörren för de två 14-åringar som den här dagen bestämt sig för att tränga sig in i hans föräldrars hus och plundra det, är än i dag en gåta. Pojkarna band Melvin medan de sökte igenom huset. De återvände då och då till Melvin och misshandlade honom med olika föremål. När Melvin började gråta stoppade de papper i hans mun och tejpade igen den med maskeringstejp. När Melvin började skrika och be för sitt liv, skar de långsamt igenom hans hals med en grov köttkniv som de hittade i kökslådorna. Melvin blev aldrig äldre än åtta år. Att se hans ansikte i tv-rutan, är en plåga. Han har vackra, asiatiska drag. Ser så liten, snäll och oskyldig ut. Värd ett långt, lyckligt och bra liv. Det blev inte så. Men det som är för stort, för grymt för att förstås, ledde till en förändring. Rhode Island började se över sina lagar, och ändra dem. När Denver, Colorado plötsligt skakades av ett antal våldsamma, gängrelaterade mord, utförda av 14- och 15-åringar, tröttnade delstaten och reagerade snabbt. På fem dagar ändrades tio lagar, så att det nu är möjligt att döma 14-åriga mördare till livstid. Allt enligt tesen: Om de är vuxna nog att döda en annan människa, är de också vuxna nog att ta straffet för det. Samtidigt pågår, inne i USA:s överfulla fängelser, en mängd frivilligarbeten för att förändra något till det bättre. Våldsoffer och våldtäktsoffer ställer upp och håller kurser för de intagna. En av dem, Ashley, säger: - Jag tror att det enda sättet att få våldtäktsmän att ändra sitt beteende är att träffa dem, förklara för dem vad de utsatt andra människor för och försöka få dem att förstå. Mary, en äldre kvinna som själv utsatts för våldsbrott, håller tålmodigt terapikurser för våldsamma fångar för att få dem att ändra sig. På frågan om hon aldrig ger upp eller tröttnar när hon vet hur hög återfallsprocenten bland fångarna är, svarar hon: - Nej, aldrig. För jag vet att en av sextio påverkas av det jag säger. Och kan jag rädda en av sextio har jag gjort en stor insats! Debatten om hur fängelserna påverkar de intagna pågår starkare än någonsin. Samtidigt som det utarbetas alltfler tränings- och utbildningsprogram för fångarna, är alltfler överens om att dessa så småningom återvänder till gatorna, alltför mycket samma människor som de var när de åkte in, och därmed med alltför liten motivation och mycket små chanser att rehabiliteras i samhället. En av dem som törs uttala sig kategoriskt är Richard Stratton, före detta fånge med åtta år på kåken bakom sig, och numera chefredaktör för tidningen "Prison Life" - "Fängelseliv". Han säger: - De människor som påstår att fångar lever som på hotell, har bättre rum, läkarvård, mat och tandvård än de flesta amerikaner, vet inte vad de pratar om. Jag har själv erfarenhet, jag vet att det kan ta sex månader att få träffa en tandläkare. Att sitta i fängelse, isolerad från samhället och långt ifrån dem man älskar, är långt ifrån en drömsituation ... Richard har bestämt sig för att ge sitt bidrag till den goda saken genom sin tidning Prison Life. Tidningen tar upp alla aspekter av fängelselivet, från de rent juridiska till de mer praktiska. Varje nummer innehåller artiklar om hur man skapar sin egen gourmetmat, genom olika mikrovågsugnstips, för de som har tillgång till mikrovågsugn i fängelset, förstås. Den fasta avdelningen "Iron Bar" handlar om hur man bygger upp det bästa fysiska träningsprogrammet, och så vidare. - Men, säger Richard Stratton, det viktigaste av allt är den filosofi som tidningen försöker förmedla till fångar. Att bryta det gamla talesättet om "serving time" mot "let the time serve you" - låt tiden arbeta för dig. Gör något vettigt i fängelset. Läs, träna, utbilda dig, lev sunt och rätt. Det är din enda chans att komma tillbaka till gatan som en bättre, sundare och friskare människa. Och din enda chans att överleva på lång sikt. Kalkyler visar att en mycket större procentuell del av USA:s befolkning kommer att sitta i fängelse om några år. Så USA bygger nya fängelser i rasande takt. Samtidigt kämpar några tappra mot systemet. Men det är svårt att skapa förändringar när halva befolkningen vill avskaffa dödsstraffet medan den andra halvan glatt avrättar. Och den stora, moraliska frågan kvarstår: Skall 14-åriga barn som mördat dödas eller ges en chans till, därför att de själva kanske aldrig fick någon chans? Vem har egentligen kunskapen, erfarenheten, klokheten och rätten att döma ett barn till döden ...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-07-01