Dag Öhrlund:

Gilla läget..?

Det doftar sommar, kanske den vackraste av dofter.

Solen sänker sig, fåglarna kvittrar. Aningen för kallt i luften. Gräset är snäppet för högt för att min granne ska kasta gillande blickar. Sverige när det är som bäst. Jag dricker ett glas vin i stillheten. Läser samtidigt i tidningen att vi svenskar håller på att supa ihjäl oss på billigt kartongvin. Detta konstateras av utredare och politiker som vill undvika frågan om varför vi gör det?) Jag plöjer igenom en hög dags- och kvällstidningar. Deprimerande läsning. Kvällsdrakarna är värst. Enbart de äckligaste morden kan nu peta bort dokusåpakändisarnas förnedringstävlingar från löpsedlar och förstasidor. Jag ser sällan television, men kvällstidningarnas hycklande skildringar av inspelningarna är lika äckliga som resultaten av dem. Jag läser att de stackars människor som medverkar i Robinson låsts in i en bur där de torkar, svimmar, kissar och bajsar tillsammans, allt medan TV-kameror körs upp i stjärten på dem. De berättar att de sjunger högljudda sånger när någon bajsar, för att slippa höra bajsljuden. De kvinnliga deltagarna är besvärade av att kameramännen siktar mot deras analöppningar när de bajsar. När en Robinsonplats auktioneras ut står folk i kö. De vill betala 100 000 kronor för att bli inlåsta i en bur där de under uttorkning ska bajsa med en TV-kamera uppkörd i häcken. Gratulerar! Jag läser att en präst (som vi skulle lita på) har blivit avstängd på grund av sexuella trakasserier mot kvinnliga arbetskamrater. Några poliser (som vi skulle lita på) har blivit avslöjade i ett pedofilnätverk. De har efter avslöjandet tagit sina liv. Ytterligare ett par politiker och höga tjänstemän har avslöjats sedan de svindlat, förskingrat miljoner, fattat felaktiga och för andra fatala beslut. En domare som pippat horor i baksätet på en bil har fått gå fri, sedan hans kolleger i rättsväsendet haft "svårt att finna bevis". Och det där köper vi. Jaha. Självmorden ökar i takt med att människor blir utbrända, arbetslösa och tappar sin tro på allt. Jag läser att svenska tonåringar känner sig rotlösa och skär sig i armarna för att straffa sig själva, om de inte helt sonika tar livet av sig. Jag läser att det blir alltmer populärt att misshandla sina medmänniskor, råna dem, kidnappa dem, våldta dem och döda dem. Sverige 2004. Hjälp. - Det är bara att gilla läget, säger grannen. Jag ser på när han försöker få fart på kolen i grillen. Han är dryga 40, försäljningschef på ett av våra mer kända företag. Har fru, två barn, två bilar, kanin, hela paketet. Men han inser att festen inte är för evigt. För honom, mig eller någon annan. - Nästa vecka, säger han, kanske vi står nere på Konsum och sparkar sönder kartonger. Det är bara att gilla läget. Jag vet inte riktigt om jag har lust. Och då pratar jag inte om att sparka kartonger, för det har jag gjort förr och det kan jag göra igen. Jag pratar om arbetslöshet, medkänsla, journalistik och någon form av moral. Jag har ingen lust att läsa om TV-såpabrudarnas bajs i tidningarna och jag tycker inte att det ska utgöra basen i vår TV-underhållning. Vi kan bättre. Mycket bättre. På kvällen läser jag George Carlins ”Napalm & Silly Putty”. Carlin är stor i USA och på sitt sätt nästan lika bra som min hjälte Charles Bukowski. Carlin har arbetat som artist och stå upp-komiker sedan 1960, släppt 18 skivor varav fyra fått guldutmärkelser. Han har fått två Grammys, två Emmy-nomineringar och två CableAce Awards. Han gör 100 framträdanden per år. Ingen duvunge. Carlin raljerar cyniskt på gränsen till vad man orkar med. Han vill se mer våld, blod, mord, explosioner och terrordåd på TV. Han älskar ”den där skiten”. Han vill se fler bilolyckor, vill att vi alla tar större risker, att vi lever ett ”mer spännande liv”. Han menar att det i sig är meningen med livet. Vi dör ändå. Låt oss ha kul och lite spänning under tiden. Nästa morgon, i den obligatoriska kötiden på E 4:an, funderar jag på om han har rätt. Jag ser blåljus, polisbilar, ambulanser och bärgare. Jag tänker att någon eller några nu blivit skadade och rullstolsbundna. Precis som jag för 13 år sen, när jag förlamad låg i en säng och var tvungen att be en sköterska vända på mig. Roligt med trafikolyckor? Osäkert. Jag kommer till redaktionen. Sorterar post, läser e-post, lyssnar på människor i telefonen. Tittar på flugorna på skrivbordet och undrar var de kommer ifrån, vart de är på väg, om de tänker? Läsare med reaktioner känns bra. Det kanske sista sundhetstecknet i en tid när journalister tycker att Robinson-Lindas silikonbröst är viktigare än samhällsproblem. Och när chefredaktörer med 80 000 i månadslön låter detta publiceras som ”nyheter” på löpsedeln och ettan. När kommer det någon som granskar oss journalister (och för guds skull, våra chefredaktörer)? Det behövs. Jag dricker fyra koppar kaffe, försöker bli människa och förstå vad som händer. Jag avslutar en artikel om klotter och skadegörelse. Efter 14 dagars ringande och grävande för att få fram hur mycket krosset och klottret kostar oss, sitter jag med skakande siffror. Vi pratar miljarder. Miljarder som kunde gått till sjukvård, utbildning, vägar, belysningar, äldrevård eller vad du nu vill ha. Nu går de åt till att städa efter slynglar som påstår sig vara konstnärer. För att deras missförstådda själar inte fått utrymme någon annanstans, klottrar de ner vår omgivning utan att bry sig om vad vi tycker. Omvänd demokrati, alltså. Som legitimerad gubbjävel tycker jag att de borde få ett kok stryk. Så ringer Axelsson och vill äta lunch. Luncher med Axelsson är alltid givande, och alltid för långa. Jan Axelsson, mannen bakom Flashback, är värd att beundra. För att någon i det här nerskitna, korrumperade samhället, det kapsejsade folkhemmet, står för rätten att yttra sig. Det gör Axelsson. Därmed inte sagt att jag delar hans värderingar om allt, eller om vad alla ska få yttra sig om. Men jag gillar grundprincipen. Vi ses i det jag kallar den ryska skolmatsalen. Ett lunchhak i Stockholm, under jord, utan fönster, med stenväggar. Medan hederlig, god svensk husmanskost serveras av vackra, latinamerikanska kvinnor (det sägs för övrigt att här dansas salsa på kvällarna, men jag har aldrig vågat mig in för att titta) visar en absurd kabelkanal krig, våldtäkter och annat elände projicerat direkt på väggen, medan Axelsson och jag äter köttbullar med mos. Han är intensiv, den fan, och förmodligen ska du vara tacksam för det. Han älgar in med ett brett leende och en energi som kan ta musten ur vem som helst. Det finns trötta dagar när jag önskar att han återgick till sin tidigare whiskykonsumtion och därmed blev lite tröttare, tystare. Med sköna spår av norrköpingsdialekt (jag flinar nu åt alla de manliga och kvinnliga TV-fjollor som inte törs stå för sitt - ofta skånska - ursprung utan ska försöka tvätta sin vackra dialekt till patetisk stockholmska!) hoppar han energiskt mellan olika ämnen, i oändliga diskussioner. Som ofta slutar i det viktiga: Om, när och hur Flashback blir en tryckt tidning igen? Makten och kapitalet har smiskat upp honom, stämt honom, stängt av honom från Internet och gjort sitt bästa för att tysta honom. Men det smög sig. Och många är de politiker och makthavare som nervöst skruvar på sig nu. Axelsson, numera aningen äldre och utan hästsvans, men lika provokativ, obeveklig och omutbar som tidigare pratar på om vad som borde och ska sägas, avslöjas, skrivas. Medan köttbullarna slinker ner slår det mig att vi borde K-märka sådana som Axelsson och TV:s Janne Josefsson, dränka dem i formalin och vårda dem ömt på museum. Janne Axelsson, till synes oberörd om det substantiella värde han sitter på – nämligen känslan för sanningen – babblar på. Frågar om han bör trycka nästa nummer av Flashback med bestruket omslag, i 70 eller 100 sidor, i vilket format och med vilka texter på omslaget? Varje lunch slutar med samma frågor från Janne och samma svar från mig. Han pratar om bestrukna omslag. Jag förklarar att ni – hans trogna prenumeranter – förmodligen skiter i om omslaget är bestruket eller ej och om tidningen är på 80 sidor eller 100. Ni har inte sett en tryckt Flashback sen Eldkvarn brann. Ni längtar efter den, vill se den. Då handlar det inte om bestrukna omslag, utan om vad Flashback står för: Ett fritt ord i ett rutten värld. Slå vakt om det. Mailbomba nu Axelsson med krav om att Flashback ska komma tillbaka som tryckt tidning. Fort. Så att vi åtminstone får en tidning utan dravel om TV-såpabrudarnas silikonbröst och bajs i närbild. Om du bryr dig, vill säga. Titta på Janne Josefssons lysande journalistiska prestationer på TV, men bojkotta Robinson. Vem behöver flickbajs på bästa sändningstid? Det är dags att vakna. Skål, förresten! För oss. För Sverige. För sommaren. Och för det vackraste av allt: Friheten!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-06-01