Dag Öhrlund:

Adams aningar

- They´re eatin´us now! Ém fuckin´ Chinese are doin´ what ém fuckin´ Russians said they would do to us. Eat them from the inside, the Russians said. And now when they´re history, ém Chinese are doin´ it, believe me!

Floridas sol värmer hårt rakt uppifrån. Sköldpaddorna glider runt i vattnet kring oss. En bit bort bildas en stor virvel när en mörk skugga försvinner ner under vattnet. Alligator? Lee Adams torkar svetten ur pannan. - Man, I can´t take the heat anymore. Did I tell you I´m movin´ up north? Buildin´ me a house in Maine right now. Goin´ to spend the summers up there. Jag lyfter glaset. Isbitarna klirrar och det friska vattnet kyler strupen. Det är 38 grader i skuggan nu. Lee, iförd vit T-shirt, rutig arbetarskjorta, jeans och gympadojor, jobbar vidare med båtmotorn. Skruvar loss batteriet och river ner förgasaren för att få liv i skrotet igen. Han minns hur han slavade i stålverken uppe i nordstaterna när timlönen räknades i enstaka dollar. Men han led mer av kylan än lönen. Drömde om ett liv i södern. Sparade till en biljett och flyttade till sydstaterna. Blev expert på båtmotorer. Det är 40 år sen eller så. Nu är han sexti-plus, hjärtat krånglar. Den värme han en gång längtade efter har blivit ett problem. Men han är fortfarande en jävel på båtar, kanske den bäste i området. Och han blir alltmer säker på sin filosofi. Den om att Amerika håller på att rasa samman och att kineserna snart äter upp oss alla inifrån. Han tar av sig den rutiga arbetarskjortan och går bort till sin nyinköpta, kolsvarta Cheva-pickup för att hämta verktyg. ”Jesus”, står det på nummerplåten. Adams är en gammal hederlig, stockkonservativ All American Boy. - Gulingarna käkar upp oss och det är vårt fel, säger han. Vi borde bojkotta dem, vägra att köpa allt som inte är tillverkat i Amerika. Om några år finns det inte en pryl som är byggd i det här landet, för gulingarna har tagit över allt. Vad ska vi leva av då? Ett slags sunt förnuft-tänkande som strider mot all politisk korrekthet, men innehåller sanningar som får stora konsekvenser för västvärldens kommande år. Lee får ingen ordning på motorn. - Jag måste åka och köpa nya delar. Bet y´a they´re made in fuckin´ China. Man kan snart inte få tag i en amerikanska pryl längre. Everyhing is cheap chinese crap! Han stiger in i Chevan – fortfarande amerikabyggd – och drar iväg. En oroad man. Jag packar för att åka hem till Sverige. Mina amerikanska vänner tråkar mig: - So, you´re going back to the Land of Dreams. With WAAB, Comp and Reddays!? De gapskrattar. De har lärt sig uttala VAB, Komp och Röda Dagar med amerikansk accent men kan fortfarande inte för sitt liv förstå hur vi på allvar kan fortsätta med sånt där i en värld där konkurrensen består av vassa knivspetsar. Jag har inte ens vågat berätta om den perversa idén med friår. Sa jag att vi betalar folks skattepengar för att gå hem och lägga oss på soffan skulle de ändå aldrig tro mig. Too much. Några månader senare sitter jag hemma i förorten. Det börjar bli svensk sommar med allt det där vi gillar. Syrener, skolavslutningar, grillos, lådvin, midsommar. Jag går på grillparty hos grannen som jobbar för Ericsson. Han har gjort några år i Kina och vet hur psalmerna går där. Han berättar hur den svenska delegationen i december reste till en avlägsen provins för att förhandla om att få bygga ett stort telenät där. Kineserna, som mycket väl visste att alla svenskar hade sina familjer i Hong Kong och ville fira jul så snart som möjligt, drog ut på förhandlingarna. När det inte blivit något avslut den 23:e december sa den svenska förhandlingsdelegationen: - Vi får återuppta förhandlingarna i mellandagarna. Eller kanske efter nyår. - Visst, sa kineserna. Ha en kul jul. Svenskarna reste hem till sina familjer i Hong Kong. Nästa morgon, den 24:e december, flög en grupp japaner in och snodde åt sig kontraktet. Vem bryr sig om det är jul, om det står miljarder på spel? Jo, svenskar. För vi ska ha 35-timmarsvecka, jul, VAB, komp, friår och röda dagar om så hela världen rasar ihop omkring oss. Det är vår rättighet och vi har ännu inte vaknat till verklighetens morgon. Några veckor senare äter jag middag med en annan granne som bygger upp fabrikerna och kvalitetskontrollerar ett av Sveriges största exportföretag. Han är bekymrad. - Med den här politiken bor vi i hyddor om sju-åtta år, säger han. Kineserna sover inte på lördagar och julaftnar, de kommer att ta över allt. De är tre miljarder hungriga själar som längtar efter att få det välstånd vi har och de är villiga att jobba dygnet runt, året runt för att få det. Dessutom får de en kula i nacken om de inte gör det, så valet är enkelt för dem. Nästa morgon läser jag i tidningen att några kineser misstänks för spionage i Sverige. Ytterligare några dagar senare begär Kinas ambassadör i Australien politisk asyl. Han berättar att det dräller av kinesiska spioner i Australien och att han inte pallar trycket längre. En kvalificerad gissning är att han är rökt. Och att Kina är framtiden. Grannen säger: - Japanerna var åtminstone tvungna att komma hit och sno våra idéer på 60- och 70-talen. De smygfotograferade allt i varuhusen, åkte hem och kom på ett bra sätt att kopiera prylarna till en bråkdel av kostnaden. Kineserna behöver inte göra allt det där, vi har redan givit dem kunskapen, teknologin, maskinerna och allt helt gratis. Vi får skylla oss själva. Jag läser om uppsägningar. 600 här, 1 300 där. Hela samhällen raderas ut. Människor som varit yrkesverksamma i ett helt liv tappar fotfästet och tvingas till arbetsförmedlingen. Vid 60 års ålder sätts svarvare och svetsare i datakurser för att inte bli statistik i den öppna arbetslösheten. Inför valet ökar desperationen. Regeringen rapporterar arbetslöshetssiffror som om de vore sanna skulle locka hit halva EU:s befolkning för att jobba. I själva verket verkar ungefär en fjärdedel av befolkningen (hallå!) inte gå till något jobb, men vilken politiker törs stå för det? Om du räknar om det där till enkel hushållsekonomi betyder det att du ska försörja dig själv och två-tre personer till. Kan du? Vill du? Då är det dessutom inte läge för ”friår”, den mest absurda uppfinningen hittills. I klartext betyder den att du betalar för att din granne ska gå hem och ”utveckla sin personlighet” (alltså ligga på soffan) medan du betalar hans lön. Har du lust att betala? Jag har det inte. Medan vi brottas med hur vi ska lösa 35-timmarsveckan, friåret, VAB, höjda sjuklönenivåer, bättre A-kassa och andra viktiga frågor om hur vi ska kunna jobba mindre eller inte alls med full lön, är resten av världen – inte minst kineserna – upptagen med att jobba häcken av sig. Ofta 50, 60 och 70 timmar i veckan. Lördagar och söndagar. Utan VAB, komp och friår. Och av enkla skäl. För att det är det enda sättet att överleva. Vi lever i en tid där nya fakta skrämmer oss: Världens befolkning ökar i en oroande snabb takt. Samtidigt blir de faktiska jobben allt färre i en alltmer teknologisk, automatiserad och datoriserad värld. Men låt oss komma överens om att strunta i det här i Sverige. Låt oss visa EU och resten av packet vem det är som bestämmer villkoren i den nya världen. Låt oss fortsätta slåss för sextimmars arbetsdag, VAB, komp, friår, snus, världens högsta skatter och vodkapriser. Det är ju resten av världen som inte har fattat något om mänskliga rättigheter. Och då kan väl de förbannade gulingarna fortsätta jobba ihjäl sig medan vi tar tillvara de mänskliga rättigheterna. Bråkar någon så ringer vi facket. Det har ju alltid funkat förr så det ska väl funka nu också. Ingen ska komma och jävlas med Sverige. Hör ni det, världen!?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2005-06-01