Dag Öhrlund:

Brända mandlar

Ljudet när trädörren till vårt lilla hus splittras mitt i natten skär i mig. I nästa sekund sliter soldaterna upp mig ur sängen, sparkar mig i magen, slår mig i ansiktet och släpar ut mig till en jeep. Jag har bara en tanke i huvudet: Jasmine!

Min fru och vår andra dotter har rest några dagar tidigare, lämnat landet i tid. Jag hoppades att också vi skulle hinna. Nattens ljud överröstas av skrik och jag har blodsmak i munnen. Vet att jag sannolikt ska dö för mina åsikters skull. Skarpt sken från strålkastare bländar mig men jag ser att soldater sliter i Jasmine, bär henne. Hennes vita nattlinne fladdrar i vinden, hennes ljusa lockar kastas när de slänger henne i en bil. Bakom rutan ser jag hennes mun formas till "Pappa!" i ett skräck och jag vet att de där salta tårarna jag så många gånger torkat, smakat nu rinner nerför hennes kinder. Det sista jag hinner tänka innan jag får slaget i huvudet, är att jag aldrig kommer att se henne mer. Vad det värt det här? Maktlösheten får mig att vilja dö. Jag vaknar skakande, fryser av kallsvett. I duschen blandas det heta vattnet med tacksamhet över att tvål, rent vatten, hett vatten, är självklarheter i mitt hem, i Sverige, Landet Bortom Krig. Senare samma dygn: I den regnvåta Stockholmsnatten får dropparna taxibilarnas lack att gnistra i färger från krogarnas neonskyltar. Chauffören är från Libanon och har gått igenom en del. Vi pratar om skillnader och jag känner en ödmjukhet när jag förstår att han är djupt tacksam för att få köra taxi 14 - 15 timmar om dagen sex dagar i veckan. Bättre än att få stålbatonger i nacken, tycker han. Mycket bättre. Nästa dag: Cecilia kommer förbi. Hon har ringt i veckor och sagt att hon skulle titta in på ett glas vin. Men det har varit så mycket. Hon känner sig nästan utbränd. Nu kommer hon förbi schemalagt. Stjäl en kvart från den promenad hon fått lära sig att lägga in i sitt livsschema. Hon är gruppchef på finansbolaget nu. Och har fått en personlig coach. Och går i terapi. Coachen och terapeuten ska lära henne att säga "nej", hantera sitt liv och det toppjobb som ger henne 51 000 kronor i månaden på ett av kontoren i Stureplans tillfälligt återupplivade storhet. Karriären regerar nu. Magsåret, de försummade barnen och det försummade livet får hon ta sen. Visserligen har hennes dotter en diagnostiserad störning och skulle behöva mycket mer av mamma och pappa. Visserligen har det blivit mycket mindre av den varan efter skilsmässan, flyttarna. Och visserligen är både sonen och dottern oroligare nu av att flytta sina bagar mellan henne och pappan varje vecka. Men herregud, hon måste ju få ha ett liv själv också. En karriär. Pengar. Och schemalagda promenader. Hennes chef har brutit ihop, säger hon. Blir nog mera jobb nu. Ännu mer än det hon tidigare hade svårt att klara. Men karriär är det. Visserligen skulle hon vilja hitta en ny man att gifta sig med och visst hade det varit kul att ha lite semester i sommar - inte minst för barnens skull - men nu är det ju som det är på jobbet och de litar på henne. Dessutom har hon ju fyllt 36 nu och man vet inte hur många karriärchanser man får. Tur att coachen är bra. Han som lär henne att ta kontroll över sitt liv och säga nej. Hon har visserligen inte riktigt lärt sig det än, men det ska komma. Coaching är så bra, en nödvändighet numera. Jag frågar henne om det finns någon tanke, någon plan, bakom karriären. Hon ser förvånad ut, skakar på huvudet. Nästa dag: I förorten, som folk pratar om med skräck i blicken, samlas 137 nationer på mindre än en kvadratkilometer och det verkar vara en självklarhet att man blir styckmördad om man bara tänker på ett besök. Jag har varit där förr och nu händer lika lite som innan. Mest leenden. Han är kurd från Turkiet, han bakom disken. Jag får mina varor i en begagnad plastkasse och han önskar mig välkommen åter. Vid dörren står ett stort, vackert mönstrat fat med brända mandlar och när jag är i jämnhöjd säger han: - Ta några mandlar - de är fantastiska. Jag smakar, han har rätt. Jag vänder mig och frågar hur mycket han jobbar varje vecka? - Varje dag, säger han, jag brukar åka och köpa varor vid sex på morgonen och jag stänger affären vid sex på kvällen. Sen ska jag förstås städa, räkna kassan och så. 13 - 14 timmar om dagen, kanske. Jag frågar om han någonsin känt sig utbränd? Om han tycker att han ibland försummar sina barn? - Nej, nej, säger han och spricker upp i ännu ett leende. Barnen får komma till mig när de vill, de är alltid välkomna. Skulle jag behöva gå härifrån för att fixa något så har jag vänner som ställer upp. Och varje dag efter jobbet ses vi på min kusins restaurang, tar en kaffe och ett litet glas, pratar ut om allt som är jobbigt. Ett slags terapi, faktiskt, om du förstår? Om du har vänner att prata med blir du inte utbränd. Riktiga vänner, menar jag. Nej, det enda som är bränt här, är mandlarna. Jag tvekar en sekund, berättar sedan om Cecilia och några andra vänner i samma situation. Han gör en gest med handen för att jag ska ta några mandlar till. Så tar han sig eftertänksamt med handen över hakan innan han säger: - Vet du, för tusen år sedan fanns det inga karriärer och fantasilöner. Men goda vänner var lika viktiga då som nu. Och jag kan lova dig att din karriär inte betyder något för världen om tusen år. Men brända mandlar och goda vänner kommer att vara lika viktiga då som nu. Så satsa på det, faktiskt. Ta några mandlar till, min vän. Vill du ha lite te, förresten ...?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-06-01