Henrik Alexandersson:
Nu blir dom förbannade, igen
Nu är det rull igen. Folk ska bli förbannade. Det är nämligen dags för mig att tala på en demonstration igen.
Folk ska bli förbannade. Det är nämligen dags för mig att tala på en demonstration igen. Första gången jag talade till massorna var på Götaplatsen i Göteborg. Jag var en av uppvärmarna åt Gösta Bohman. Vi demonstrerade mot löntagarfonder, långt innan 4:e oktober-rörelsen kom på att man kunde göra det. Det var en intressant upplevelse. Demonstrationen var nog min idé, är jag rädd. Bohman var sen. Vi hade fixat så att Broströms satt honom i ett privatplan från Östersund, där han talat någon timma tidigare. När demonstrationståget lämnade Gustav Adolfs Torg hade vi inte en susning var fan Gösta var. Så var det innan det fanns mobiltelefoner. Framåt marsch! Vid Valand gjorde en polisbil med påslagna sirener och blåljus en handbromsparkering. Ut klev Gösta, lugn som en filbunke. Det blev en schysst demonstration. Alla hade sagt att demonstrera, det är något som bara vänstern sysslar med. Vi motbevisade dem, med visst besked. Sossarna var skitförbannade. Vi hade fräckheten att demonstrera på deras torg, bara någon vecka innan 1:a maj. Nästa gång var det ryssen som blev förbannad. Det var en bred tvärpolitisk demonstration, åter igen i Göteborg. Den här gången var det till förmån för den oppositionella fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Kväll, facklor och förstämda trummor. Då hade man en klump i halsen när man gick fram till mikrofonen ... I Göteborg demonstrerade vi en hel del, när jag tänker efter. Inte sällan var det sovjetiska generalkonsulatet som fick påhälsning. Det ledde i sin tur att man blev känd bland östeuropeiska passpoliser. Så fort de slagit ens passnummer i sina listor hälsade de artigt välkommen - på det där speciella sättet som gör att man omedelbart vet att de har jävligt klart för sig vem man är. Och att dom har ögonen på en ... Sedan dess har det demonstrerats en del till. Ovanligt mycket för en borgarbracka, kan man nog tycka. På Walk For Capitalism har jag talat om att det är bättre att människor får bestämma själva än att staten gör det. På frihetliga 1:a maj-demonstrationer har jag talat för svartjobb och skattefusk. På frihandelsdemonstrationer har jag skrikit utanför USA:s ambassad och EU-kontoret i Stockholm. Utanför Stadshuset i Stockholm har jag hojtat om orättfärdiga skattehöjningar i min megafon. Varje gång har någon blivit förbannad. Sossar, Sovjetunionen, anarkister, kommunister, Billström och gud vet vem har förfasats. Och nu är det dags igen. Den här gången ska jag tala för legalisering av cannabis på en manifestation. (1:a maj, Hötorget, Stockholm, kl 16.00). Då blir folkhälsominister Johansson, droggeneral Fries, högerledaren Reinfeldt och säkert också folkpartisten Jan Björklund fly förbannade. Men argast av alla tycks nazisterna bli. På deras hemsidor kan man redan läsa om demonstrationen och om att jag ska hålla ett förfärligt anförande på den. Så nu är det nog fan varvet fullt. Jag tror knappt att det finns en enda organisation, gruppering, förståsigpåare eller politiker som inte, någon gång, avskytt det jag stått och orerat om på olika demonstrationer. Det känns faktiskt rätt bra. Man börjar känna sig lite som en högerhippie, typ. En yrkesdemonstrant som tjatar om hur häftiga demonstrationerna var förr. Ni känner igen typen. Måste nog odla hästsvans snart. Ändå tycker jag egentligen inte alls om demonstrationer. Jag misstror människor i grupp. Jag blir orolig när man hetsar upp en folkmassa i en fråga. Men eftersom massmedia skiter i sakliga argument i ordnade former, så får man väl fortsätta demonstrera, då. Det tycks vara det enda som ger press. Goda fakta tycks ju aldrig bita om de inte framförs på ett torg, framför skanderande människor med plakat. Jag ser fram emot 1:a maj. Det ska bli intressant att demonstrera med nya människor. Igen. Och aldrig tidigare har nazisterna gett sig på något jag ska säga innan jag ens har sagt det. Känner du för det, då ses vi på 1:a maj. Information om den övningen hittar du på http://www.normal.nu
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2004-04-01