Henrik Alexandersson:

Sverige behöver mer skandaljournalistik!

Jag börjar bli väldigt trött på våra kvällstidningar - för att de är fega, välkammade och förutsägbara.

Aftonbladet tar i lite grand, ibland. Men på det hela taget känns det jobbigt att tidningen har som främsta uppgift att alltid, i vått och torrt, försvara landets största politiska parti. Ibland får man känslan av att resten av blaskan bara är till för att inrama den socialdemokratiska politiska officeren Lena Melins envetna idisslande. Kan man lita på en tidning som så uppenbart delar säng med makthavarna? Vad är nyheter och vad är bara propaganda? Expressen har, å sin sida, helt tappat sitt sting. Den nye chefredaktören, Joachim Berner, tycks närmast skämmas för att han basar över något så "vulgärt" som en tabloidtidning. Nu senast har Berner stoppat publiceringen av namnen på de personer som är ledande inom den våldsinriktade svenska vänstern. Han mumlar om gradskillnad mellan en sådan publicering och tidningarnas uthängning av svenska nynazister för något år sedan. (Den gången publicerades uppgifterna i bland annat DN, vars chefredaktör hette ... just det, Joachim Berner.) I själva verket finns det ingen skillnad. I båda fallen rör det sig om en salig röra av våldsverkare, politiska fanatiker och rent bus. De förtjänar att ställas vid skampålen. Men därtill är alltså Joachim Berner allt för feg. De journalister som lagt oceaner av tid och kraft på detta projekt är i dag inte lyckliga. Sverige behöver i dag mer, modig skandal-journalistik. All skit skall fram i ljuset! Makthavare på alla nivåer skall ständigt granskas. Moraltanter förtjänar att ertappas med byxorna nere. De som gör anspråk på att styra och ställa över oss - och alla andra som tror sig veta bäst - måste avslöjas när de fixar, trixar och håller sig med dubbel moral. På senare år tycks svenska medier ägna allt mindre energi åt att gräva fram skandaler. I stället sitter man på sin rumpa och väntar på att någon skall ringa in intressanta tips till redaktionen. Det säger sig självt att resultatet blir medelmåttigt. I stället borde man göra som Expressen gjorde på 80-talet. Då satte man den politiske reportern Per Wendel på att vända på varenda jävla papper i regeringens diarier. Resultatet blev den ena skandalen och "affären" efter den andra. Statsråden fick magknip och byråkraterna blev kallsvettiga. Men så arbetar medier, som sagt, inte i dag. Det är synd. En enveten, grävande, skandaljournalistik håller nämligen demokratin ren. Ett intressant fenomen i svensk press gäller kända personer som gör bort sig. Nyheterna om deras beteende slås upp med omskrivningar som "En ledande svensk IT-företagare", "En välkänd riksdagsman", "Nöjesprofilen" eller "Den riksbekante skådespelaren". Denna maskning är mycket praktisk för tidningarna. På så sätt kan de skriva i stort sett vad de vill, utan att någon kan påtala felaktigheterna. I vart fall inte utan att själv avslöja sin identitet. Samtidigt är maskningen mycket frustrerande för läsarna, som ju vill veta allt. Dessutom blir människor som inte har med saken att göra "misstänkta" när man inte i klartext berättar vem det handlar om. Vi som på olika sätt jobbar med medier, som finns på de rätta mailing-listorna och som har kontakter - vi vet naturligtvis nästan alltid vilka det handlar om. Men så kallat vanligt folk hålls i ovisshet. Detta är ett förbannat oskick. Det som har hänt, det har hänt. Medier skall ge oss hela bilden. De som är offentliga personer har själva valt sin utsatta position - och får därmed finna sig i att bli uthängda till allmän beskådan när de gör bort sig. Allt annat är i någon mening censur. Och censur är inte vad fria medier skall ägna sig åt! Man kan önska att Sverige hade en modig och uppkäftig skandalpress. Men det är nog att hoppas på för mycket. I stället står hoppet till den nya tekniken, till Internet. Flashback har publicerat obekväma sanningar, alternativa nyheter och avslöjat en och annan identitet som mörkats i övriga medier. I mitt eget nyhetsbrev, Allvarligt Talat, har jag liknande ambitioner. Detta arbete sker på ledig tid, under närmast hobbyartade former och med små eller i princip inga resurser. Ibland kan man önska att vi som brinner för det fria ordet vore lite bättre affärsmän, så att vi kunde satsa mer på vårt kall. Men å andra sidan - utan vare sig skattepengar eller stora annonsörer i ryggen är vi oberoende på ett sätt som är tämligen unikt i dag. Jag är rätt säker på att den nya tekniken och små aktörer kommer att bli allt viktigare inom nyhetsförmedlingen framöver. Låt mig så till sist citera dansken Rolf Gecklers ord om journalistik. "En god nyhet är något som någon person inte vill ha fram i offentlighetens ljus. Allt annat är reklam."

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-08-01