Henrik Alexandersson:
Att vara informerad
Jag väcktes av en högtalarröst. "Mina damer och herrar, detta är er kapten som talar. Tyvärr måste jag meddela att vi är för tunga för att kunna landa." Bums var jag klarvaken.
Så här är det jämt. På resande fot är vi utlämnade till andra människor som har vår semester, våra liv och vårt bagage i sina händer. Ofta vet dessa "andra människor" inte ett dyft mer än vi själva. Men om de vet - då är de hjärtligt trötta på att repetera självklarheter hundratals gånger för stressade turister som ändå inte tycks lyssna. Jargongen blir slarvig och vi, resenärerna, står minst lika frågande som förut. Men, åter upp i luften. För tunga för att kunna landa? Det visade sig att den enkla förklaringen var att vi haft kraftig medvind och därför hade för mycket bränsle kvar. Så vi fick flyga runt en kvart extra. Ingen behövde hoppa. Så långt besynnerlig information. Men ibland blir det mer av domedagsstämning över det hela - som när jag försökte ta mig till Neapel härför leden. Under det första inflygningsförsöket skakade allt som i en torktumlare. Även nästa försök att landa fick avbrytas, då ett skyfall tillfälligt ställt landningsbanan under vatten. Inför den tredje inflygningen meddelade kapten allvarligt att detta var vårt "sista försök att landa". Hallå där! Vadå "sista"?! Nu skakade allt värre än någonsin. Folk grät, bad och stirrade tomt framför sig. Turbulensen uppe i luftrummet överträffades bara av en sak - kastvindarna vid marken. Med vad som föreföll som endast ett par meter ner till landningsbanan kunde vi se marken ömsom genom vänster, ömsom genom höger fönster. Med en duns tog vi plötsligt mark och alla kunde känna doften av bränt gummi. När planet väl stod stilla ursäktade kapten den häftiga inbromsningen med att vi, när vi till slut kom ner, inte hade speciellt mycket landningsbana kvar. Se där! På ett ögonblick gick vi från på tok för lite information till betydligt mer än de flesta av oss ville veta. Försöker jag istället resa med järnväg, då meddelar en röst i högtalarsystemet lakoniskt att mitt tåg är försenat på grund av "lokbrist". Många krystade ursäkter kan jag tänka mig. Men att det kommer som en total överraskning för SJ att tåget klockan 9.12 till Karlstad behöver ett lok, det har jag svårt att tänka mig. Man ska i och för sig tänka på att olika människor har olika stort behov av information. Själv klarar jag mig rätt bra om jag får veta var jag ska stiga på, när det är dags för avfärd, vart resan går och ungefär hur lång restiden förväntas bli. Men andra behöver betydligt mer än så. Redan i Katrineholm började en äldre dam fråga konduktören vilken sida av tåget perrongen i Stockholm skulle dyka upp på. Men konduktören visste inte. Det beror på vilket spår vi kommer in på, sa han. I höjd med Södertälje var tanten ordentligt uppjagad. När vi lämnat Flemingsberg utan att hon fått svar - ja, då var hon i upplösningstillstånd. Gumman var helt enkelt övertygad om att hon inte hade en chans att hinna av i tid, om hon inte fick klara besked omedelbart. Så vi, hennes vänliga medresenärer, bestämde oss för att förkorta hennes lidande. Vi gissade. Höger sida, sa vi. Detta visade sig visserligen vara fel. Vi hade således ljugit. Men den gamla damen fick en stunds sinnesro och hon hann ändå av tåget med mycket, mycket bred tidsmarginal. Så ibland är kanske ändå lite felaktig information bättre än ingen information alls.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2003-09-01