Henrik Alexandersson:
Kulturpolitik är en riktigt dålig idé
Plötsligt fick vårt land ett spännande och modigt statsråd. Att Cecilia Stegö Chilò i ett par dagar var kulturminister - det fick den svenska kulturmaffian att fullständigt gå i spinn.
Omdömena var hårda. Och varför skulle de inte vara det? Den svenska kultureliten är ett särintresse som anser sig ha rätt att verka och leva på andra människors bekostnad. För första gången hade Sverige en kulturminister som utmanade detta frimureri. Sedan sket sig allt. Svart barnflicka och obetald TV-licens upphöjdes till landsförräderi - och Stegö Chilò fick avgå. Kulturmaffian kunde andras ut. Som ny kulturminister tog statsministern sedan in en harmlös högertant från Östermalm som varken vill eller vågar utmana någon. Men - frågan kvarstår: Vad är egentligen kulturpolitik? Finns den? Vad innebär den i så fall? Och är det i så fall bra eller dåligt? Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. För hur kan politik alls förhålla sig till kultur? Politiken fastställer, genom majoritetsbeslut, ett antal spelregler och skyldigheter som alla människor i vårt land har att rätta och packa sig efter. Dessa beslut upprätthålls, om nödvändigt, med tvång. De inskränker medborgarnas möjlighet att göra egna, fria val. Sådana beslut bör därför begränsas till att gälla så lite som möjligt. Frågan är om kulturen alls har den vikt som krävs för att kvala in bland detta fåtal, av nödvändighet gemensamma, beslut. Mitt svar är nej! Ska man ha en kulturpolitik måste politiken lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn ska det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig. Hur menar man att politiken alls kan eller bör gå in för att styra och ställa i detta? Och vilka måttstockar ska i så fall användas? Vi ska komma ihåg att den kulturvänster som bullrar mest är kulturens överklass. Det handlar om de som fått just sin verksamhet upphöjd till något extra av politikerna. Bland dem finns sällan det nytänkande, det annorlunda, det utmanande och det spännande. Snarare handlar det om en grupp människor som gjort sitt yttersta för att anpassa sin kulturella verksamhet till de för tillfället rådande politiska idéerna - för att sedan belönas med skattepengar. Det finns kraftuttryck för sådant beteende. Men det som är nytt och spännande - det finner vi sällan i det som kallas kulturpolitik. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens. Hur bra är sådant för kulturen, som sådan? Den som gör anspråk på att vilja ha politikernas gunst och pengar måste, med nödvändighet, armbåga sig förbi all annan form av kultur. På så sätt får kultureliten inte bara amorteringarna säkrade - utan dessutom en konkurrensfördel framför all annan kultur. Detta även om denna andra kultur skulle råka vara "bättre" i mångas ögon, djärvare och mer uppskattad av medborgarna. Man kan alltså säga att kulturpolitik, som sådan, medverkar till att hålla tillbaka en levande kultur och alla dess nya blomster. Tänk på detta, när kulturmaffian ylar. Det är ett reaktionärt särintresse som känner sig hotat.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2006-10-01