Henrik Alexandersson:

Mycket snack och lite verkstad

Det snackas rätt mycket här i landet. Samtidigt kan man notera att folk nästan aldrig menar vad de säger. Resultatet är deprimerande. Låt mig ta några exempel ...

På FN-konferensen mot rasism i Sydafrika förra året höll diverseminister Mona Sahlin ett högtidligt anförande. Två av nyckelformuleringarna i hennes tal var "lika värde" och "lika rättigheter". Visst serru! Därpå åkte hon hem för att fortsätta sitt arbete i den regering som slänger ut folk ur Sverige och EU bara för att de kommer från andra länder. Lika värde? Nix! Lika rättigheter? Icke! Möjligen en rejäl dos främlingsfientlighet. I Sverige finns en speciell myndighet och speciella lagar som ska se till att konkurrensen upprätthålls. Det är viktigt, säger politikerna. Det krävs nu inte speciellt mycket tankemöda för att inse att marknaden själv är bäst på att knäcka de monopol som eventuellt kan uppstå. Men icke. I stället har vi en konkurrenslagstiftning som delar upp marknaden mellan ett litet antal tämligen stora företag. På så sätt får uppstickarna betydligt svårare att sticka upp. Svårare än om de "bara" haft ett stort, trögt, inavlat och korkat monopol att slåss emot. De svenska näringslivets organisationer påstår sig också slåss för mångfald, konkurrens och en fri ekonomi. Detta för att i nästa ögonblick flirta till sig ekonomiskt stöd, speciallagar och ensamrätt på ditt och datt. När staten och kapitalet tågar hand i hand, då trampar de som regel ner alla nya plantor i rabatterna. Fri rörlighet, säger EU. Samtidigt inför man en valuta i så gott som hela EU, "harmoniserar" lagar, skatter och avgifter. Man kan fråga sig vad det är för vits med fri rörlighet om allt ska vara likadant överallt, från Gibraltar Sund till Treriksröset. Ofta hör man folk i fackföreningsrörelsen tala om solidaritet. I verkligheten åker Byggnadsarbetareförbundets ombudsmän i Skåne runt och leker privatpoliser bland sina utländska arbetskamrater. Till och med när inget arbetstillstånd krävs, envisas de med att glo i folks pass. Solidaritet, det var alltså en fråga om att skydda de egna medlemmarna mot konkurrens utifrån. Byggnads vill väl att deras eget folk ska få monopol på svartjobben, kan man anta. Den dolda agendan - särintresset - ljuger inte. De borgerliga partierna svänger sig ofta med ord som "frihet" och "decentralisering". Pyttsan! Ta en titt på vad deras riksdagsmän pysslar med. I sina motioner är de lika heta på gröten som socialisterna när det gäller att uppfinna nya lagar, regler och förbud. Mer makt till politikerna och mindre till folket, således. För inte menar de väl att det finns något slags moralisk skillnad mellan när en folkpartist och en socialdemokrat sätter sprätt på skattekronorna? FN solar sig gärna i glansen av sina stolta deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Samma FN gör sedan de människor som hamnar på deras svarta listor över eventuella terrorister helt rättslösa. Och de som protesterar mot detta, de gör det oftast inte alls av omtanke om de mänskliga fri- och rättigheterna. Nej, för dem är det viktigare att USA får sig en känga. "Uppdrag rättvisa" var temat för vänsterpartiets kongress. Såpass! Att ta pengar och egendom från människor som på hederligt sätt arbetat ihop till lite välstånd - det skulle alltså vara rättvisa? Skulle inte tro det! I vänsterns Sverige bestämmer politikerna över det mesta. Så rättvisa är kanske att ingen ska få göra de val som passar honom eller henne bäst? Jämlikt in absurdum, måhända - och väldigt, väldigt deprimerande! Samma spår gäller för den så kallade Demokratiutredningen. Dess recept för att ge oss mer demokrati är att värva 10 000 nya politiker - som ska bestämma över sådant som folk borde kunna sköta bättre själva. Detta handlar inte om folkvälde, utan om politisering och förmynderi. Med kärleksbudskapet i ena handen och korset i den andra driver kristna organisationer människor på porten. Varför? Jo, för att dessa människor älskar - på ett sätt som predikanterna och småpåvarna inte gillar. Frånstötande och ologiskt hokuspokus, det är vad svartrockarna sysslar med! Den nye skolministern säger i ena sekunden att det där med kunskap är viktigt. I nästa ögonblick smäller han igen dörren för alla som inte vill göra exakt samma saker i exakt samma takt. Likriktning, är kanske ett mer passande mantra i hans fall. Snurriga nazister vill göra processen kort med bland annat judar, zigenare och bögar. Ibland går de handgripligen till väga och har ihjäl folk. I nästa ögonblick ägnar de all energi åt att förneka att nazisterna i 30- och 40-talets Tyskland alls hade ihjäl några judar, zigenare och bögar i sina koncentrationsläger. Hur ska de ha det egentligen? De politiker som storögt talar om yttrandefrihet gör inte ett skapandes grand för att stärka nämnda yttrandefrihet. Alla deras förslag och åsikter går i motsatt riktning. Alla! När det, för femtioelfte gången, slagits fast att vi inte ska ha någon åsiktsregistrering i Sverige - då låter politikerna polisen komma undan med att upprätta register över människor som fredligt deltagit i helt lagliga demonstrationer. Ingen tycks mena vad han eller hon säger. Logik och konsekvens sätts på undantag. Ingen tar idéer på allvar. Ingen inser att idéer faktiskt har konsekvenser. I stället pinnar alla på i det ekorrhjul där ingen tänker, ingen tar ansvar och ingen tycks bry sig när allt skenar eller spårar ur. Pseudodebatten styr och inte bara snöröjningen har förvandlats till en skyddad verkstad. Den svenska debatten är ett gungfly i det åsiktsträsk som dränker dem som trots allt försöker vara logiska, konsekventa, handlingskraftiga och ansvarsfulla. Ordet och tanken har devalverats. Till och med den tredje statsmakten, massmedierna, har blivit ett skämt. Nyhetsrapporteringen består i att en imbecill journalist intervjuar en annan imbecill journalist. Bo-Inge Andersson förklarar världen som han minns den från det rödvinsstungna år 1968. Analys har ersatts med tyckande och de grävande journalisterna har tröttnat. På sin höjd roas eller retas vi av en eller annan putslustig - men ofarlig - krönika. Framtidshoppet består i att det statsbärande partiet fyller på i riksdagsbänkarna med en eller annan före detta värsting eller dokusåpe-kändis. Statsministern dansar med kor i barn-tv. EU skjuter, å andra sidan, kor som inte har pass ? när man inte är upptagna med att skydda vår marknad från billiga och bra bananer. Den konstitution för EU, som nu ska arbetas fram, kommer knappast att bli mer än ett operettlibretto fyllt med krav från allsköns särintressen och annat oknytt. Så, kära politiker, åsiktsjonglörer, mörkermän, medieprimadonnor, predikanter, kretiner, byråkrater och inkompetenskonsulter ... Lämna oss i fred! Folk klarar sig bättre utan er!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-01-01