Henrik Alexandersson:

Lyckorike

Göran Persson vill ha lite frihet, han också. Han har nyss bytt tjej.

Han drömmer om att bli präst när han blir stor. Han är angelägen om att få bestämma över så mycket som möjligt av sina egna pengar - med en hel del fiffiga avdrag. Det är människan Göran Persson. Politikern Göran Persson fungerar annorlunda. Han hanterar ett system som styr över användningen av 75 procent av medborgarnas pengar. Han ger OK till lagar som bestämmer hur människor ska leva sina liv. Han är högste chef över ett system som kan tvinga folk att följa hans regler. Det är hans jobb. Göran Persson vill säkert väl. Han tycker att alla ska ha det bra. Han vill att folk ska gilla honom och det han gör. Han har svårt att förstå varför andra kritiserar honom. Det är ett otacksamt jobb att försöka fixa till allt, samtidigt som kassakistan är skral. Om Göran Persson fick önska skulle han säkert ge alla höga pensioner, konjak i åldringsvården, solsemestrar och gratis hårvård. Mer till fler. Fler "gratis" prylar. Reformer. Regler mot allt som är dåligt. Mer av allt som är bra. Men - ett sådant samhälle vore outhärdligt att leva i. Det finns nämligen ingen - varken sossar, moderater, kristdemokrater, vänsterpartister, folkpartister, miljöpartister eller centerpartister - som kan ge alla lycka. Lycka kan bara uppstå när människor själva får bestämma hur de ska leva sina liv; När de får leva efter eget huvud. Därför finns det nio miljoner svar, bland svenskarna, om vad lycka är. I politiken finns bara sju alternativ - vart fjärde år. Det är fånigt att tro att någon av dessa sju patentlösningar skulle passa alla. I själva verket passar ingen av dem någon helt. Som regel är de inte ens i närheten. Den som hoppas att politiken ska skapa lycka kommer alltid att bli besviken. Ungefär hälften av svenska folket vill inte leva i ett Vänstersverige. Andra halvan vill inte leva i ett Högersverige. Och även om 99 procent vill ha det på det ena eller andra sättet - skulle det alltid finnas en minoritet som vill ha saker och ting på något annat sätt. I den politiska världen får en stor del av folket alltid finna sig i att leva på ett sätt de själva inte vill, i ett system de ogillar. Den politiska demokratin är tyvärr en garanti för att många människor kommer att vara missnöjda och olyckliga. Men hur skulle det annars vara, frågar någon. Och är det inte bättre att en minoritet vantrivs än att en majoritet gör det? Jag förstår invändningarna. Men de är fantasilösa. De bygger på att folk köper politikernas problemformuleringar. Det rådande systemet har satt bilden, så att till och med folk som egentligen ogillar att leva i det försvarar det. Ta till exempel alla utbrända biträden i vård och omsorg. Ständiga omorganisationer gör deras vardag osäker. Även om skatten vore 100 procent skulle det inte finnas pengar nog att ägna så mycket tid och resurser på åldringar och sjuklingar som de skulle vilja. I ett system där allt ska vara likadant för alla finns inget utrymme för sunt förnuft. Stressen ökar när byråkrati och administration tar tid från medmänsklighet och möjligheten att göra ett bra jobb. Så vad gör de? En del av dem ger upp och sjukskriver sig. Andra går i första maj-tåg eller till vallokalen - och kräver att allting ska fortsätta att vara precis som det är. Så kommer det också att gå som det har gått. Åt pipan. Ingen vågar tänka i nya banor. Svenska folket kan jämföras med en misshandlad kvinna som ändå stannar hos sin man. "Man vet vad man har, men man vet aldrig vad man får." Men vad är då alternativet? Frågan borde inte vara om alla svenska gardiner ska vara röda eller blå. Istället skulle det kunna handla om att låta folk göra sina egna val. Den socialdemokrat som vill lägga mycket pengar på trygghetssystem, låta andra ta hand om ungarna, bara röka där andra säger åt dem att de får, spela Bingolotto och dricka bag-in-boxviner ska naturligtvis få göra det. Men de har inte rätt att kräva att alla andra ska leva på samma sätt. Den moderat som vill köpa skola, vård och omsorg själv, handla vin på ICA, bo i en välbevakad mexitegelvilla, lyssna på opera och köra motorbåt ska naturligtvis få göra det. Men de har inte rätt att kräva att alla andra ska leva på samma sätt. Enda sättet att låta så många som möjligt få leva lyckligt - det är att låta dem leva i frihet. Om politiken handlade om det som är viktigt istället för att styra våra liv, skulle vi vara på god väg. Då skulle människor få göra sina egna val. Jag skulle vilja påstå att mindre politik är lika med mer lycka. Nu är jag förvisso inte anarkist. Det måste finnas vissa regler. Det måste finnas något slags ordningsmakt. Och jag kan inte se någon annan lösning än att detta bör rattas av demokratiskt valda politiker. Men detta handlar om rätt få prylar. Det gäller att se till att människor inte kränker varandras frihet och rättigheter. Det är viktigt att se till att alla - verkligen - har lika rättigheter. Då är politiken "god" och skapar trygghet. Det är våra egna val som är alternativet till att låta politikerna styra och ställa över oss. Vi borde få vara medborgare istället för undersåtar. Men tro inte att någon politiker tänker dra åt det hållet. De är istället fullt upptagna med att försvara och bygga ut sin egen makt - över våra liv. Med tvång, när så krävs.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-05-01