Henrik Alexandersson:
Sluta tro! Börja tänka!
Naturligtvis skall folk få tro vad de vill. Vissa tror på en eller annan gud. Någon ber till en sten. Någon annan hyllar kanske en påse skruvar. Själv tror jag att jag skall ta mig en cigarr.
Men att folk är i sin fulla rätt att tro på vad de vill - det innebär inte att jag tänker låta bli att häckla dem. Inte så mycket för deras larviga ritualer som för deras godtrogenhet och för att de är lättledda. Att tro på ditt eller datt har nämligen ersatt det sunda förnuftet. Och det är verkligen inte bra. Det förvandlar inte sällan grumliga tankar till ondskefulla handlingar. Ibland känns det som om saker och ting är för stora och jobbiga för att vi skall klara av att hantera dem. Då kan det ju kännas bra att ha en gud att be om ett handtag. Varsågod! Men att vända sig till ett eller annat andeväsende, vars existens är synnerligen osäker, i stället för att hantera den skit som dyker upp på egen hand - det förefaller mig vara en klen plan. Jag kan inte ens tänka mig att om, säger om, det finns en gud - att han eller hon då skulle gilla att folk freakar ut och ber om än det ena och än det andra - i stället för att själva ta ansvar för sina liv. Mycket i vårt samhälle går ut på att indoktrinera oss att tro i stället för att tänka, ta ansvar och handla. Det är naturligtvis praktiskt för alla med makt. Den som litar på gud i stället för att handla, den gör inte uppror. Den som tror på en politiker, den är ett lydigt redskap. Den som tror fanatiskt på vad det än vara må - den blir en utmärkt korsfarare, terrorist eller ett lämpligt bondeoffer. Ständigt möter man religionens tomma kulisser - som egentligen döljer något helt annat. När jag ger mig ut i Belfast ruggigaste kvarter - då ser jag människor som är beredda att döda varandra med tolkningar av kristendomen som ursäkt. Det är rätt anmärkningsvärt att folk anser sig ha rätt att slå ihjäl eller spränga andra i luften, bara för att de gör en delvis annan tolkning av kärleksbudskapet. Men bekvämt. Skalar man bort religionen, då handlar konflikten på Nordirland om snäva politiska intressen och ren skär maktkamp. Sådant skulle man kunna hantera och desarmera på förnuftsmässiga grunder. Men det ligger inte i de stridandes intresse. Därför viftar man med det religiösa skynket för att förmå folk att fortsätta hata i stället för att tänka. I Mellanöstern är det samma sak. Jude eller muslim, visst! Men förnuft, eftertanke och konstruktiva lösningar - icke! Religiös fanatism är farlig och dödlig. I USA har kristna fanatiker ihjäl abortläkare - när de inte skyller den 11 september på medborgarrättsrörelsen eller bögarna. Så mycket var den kristna medmänskligheten alltså värd. I Afghanistan sitter terrorister, vars fundamentalism får Ulf Ekman att framstå som rena ateisten, och rättfärdigar mord med en religion som de facto uttryckligen förbjuder mord på oskyldiga. Vad fanatikerna har gemensamt är att de tar alla andra, snälla, vardagsreligiösa människor som gisslan för sin sak. Det är ett jävla oskick! Och det är de måttliga krafternas uppgift - inom alla religioner - att se till att knäppskallarna håller sig på mattan. Men allt för ofta är det politiska intresset det motsatta - att gömma sig bakom dårarna. Blandar man sedan enögd tro med avundsjuka för att någon annan människa eller stat lyckats bättre än man själv - då har man tänt stubinen och smällen blir oundviklig. Men det är naturligtvis mer bekvämt än att själv ta ansvar för sitt liv, sitt samhälle och sitt välstånd. Jag skulle önska att folk började tänka i stället för att tro. Det skulle visserligen ställa till det - förmodligen minst lika mycket för politikerna som för de religiösa ledarna. Men det skulle vara ack så välgörande. Uppriktigt sagt förstår jag mig inte på dem som ägnar sig åt religiös fatalism - och lägger allt i sin guds händer. Är det inte bättre att släcka eldsvådan, täta läckan i skrovet, ringa 112, argumentera mot ondskan eller att... vaffan... skriva en insändare - än att passivt bli ett offer, om än ett väldigt rättroget offer? Enögd tro förekommer även i politiken. Människor i orter vars namn slutar på -bruk, -fors eller -hammar hävdar att de måste rösta på ett visst parti bara för att de har skit under naglarna. En och annan tant på Östermalm eller i Djursholm tror att den politiska hemvisten sitter i postnumret. Landets fyra procent frireligiösa folkskollärare tror att de måste rösta på det parti som är just så stort. Är man bonde förväntas man vända sig till det parti som bönderna alltid har röstat på. Är man fattig, utslagen eller lågavlönad, då förväntas man automatiskt springa in i "rätt" kollektiva fålla. Humbug! Människor får gärna hänge sig åt den ena eller andra religionen, om det roar dem. När det gäller politiken förväntar jag mig att folk tar ställning - även om det inte nödvändigtvis måste vara partipolitisk ställning. Men det skall inte ske av slentrian, lathet, tradition eller yttre tryck. Vi människor har förmåga till logiskt tänkande. Nu är det hög tid att vi börjar använda oss av denna gåva. Allt annat är bara hokuspokus!
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-10-01