Henrik Alexandersson:

Moral - ofta bara lösa åsikter

Nu skall jag ge mig ut på djupt vatten. Trots att jag själv är en libertin, skurk och eländig syndare skall jag skriva om moral. Det får ursäktas med att jag, till skillnad från många andra, betraktar "moral" som allmänt begrepp med stor skepsis.

Vanligtvis är det bara lösa åsikter som presenteras som "moral". Olika särintressen försöker göra sina tankar, krav och idéer mer värda än andras - genom att ge dem denna etikett. Detta både roar och oroar mig. Inte sällan slutar det hela med att folk står på näsan när de snubblar på sina egna principer. Det var enklare förr. Då räckte det med att kyrkan, kungen eller andra potentater hävdade att Gud ville att saker och ting skulle vara på ett visst sätt. Sedan var det bara för folk att rätta sig därefter. Guds ord var lika med den "sanna" moralen - som i sin tur användes för att hålla folk i strama tyglar. Vanligtvis gick denna moral ut på att folk inte skulle tänka så mycket på sig själva och sina egna nöjen - utan i stället offra sig för landet, arbeta hårt och gärna ge en slant till kyrkan. Fylleri förkastades. Dans brännmärktes. Och frireligiösa uttalar sig än i dag svavelosande om onani, preventivmedel och sex utanför äktenskapet. Naturligtvis! Lyckliga, fria människor är ju svåra att kontrollera. Att blanda in förment moral i politiska budskap är lite mer vanskligt. Men vanligt. Och oerhört framgångsrikt när det lyckas. Titta bara på socialdemokraterna som fått hela svenska folket att anse att det är "omoraliskt" att tjäna pengar på att bota sjuka människor. Alla känner sig övertygade om att socialdemokraternas indignation är äkta - och ingen synar bluffen. Utan att behöva ta till ett enda sakligt argument har man krossat sina fiender. Osnyggt, kanske. Men imponerande effektivt. I den politiska kleptokratin är det allt fler som hävdar att de mest skilda saker är rättigheter. Till skillnad från den klassiska tolkningen som säger att rättigheter handlar om frihet från saker (förtryck, censur, våld med mera) hör vi folk hävda att de har rätt till saker (arbete, bibliotek, kommunala musikskolor etcetera). De som vill ta i ordentligt hänger på prefixet "demokratisk" före "rättighet". Då framstår kampen för skattefinansierad kommunal danspedagogik omdelbart som synnerligen rättfärdig, moralisk - och oantastlig. För vem vågar väl kritisera vår demokrati? Frågan om det finns en sann eller högre moral har sysselsatt människor i alla tider. I vårt internationella, mångkulturella samhälle med sin relativt fria rörlighet blir det ännu knivigare. Det finns ju så många olika moraluppfattningar att välja mellan. Kyrkan är skild från staten, så du får själv välja om och i så fall vad du vill tro. Alla politiska krafter lägger fram sina teser som de sanna och rätta. I olika kulturkretsar anses vitt skilda saker vara rätt och moraliskt. So ... it«s a smorgasboard out there! Fler "moraliska" alternativ tycks inte ha lett till fler aktiva val, utan bara till mer förvirring. En hel del människor håller sig inte med någon moral alls. Eller med dubbel. Andra tycks inte förstå de mest grundläggande spelreglerna för vad som kan anses vara rätt eller fel i mänskligt umgänge. Människor känner sig minst lika förvirrade nu som någon gång tidigare. Finns det då någon "sanning" eller högre "moral"? Jag skulle svara nej till den som är på jakt efter snabba patentlösningar. Så gott som allt som presenteras som moral där ute är bara åsikter, partsinlagor och varm luft. Samtidigt är mitt svar ja. Men det ger jag bara till dem som är beredda att kämpa lite, analysera en smula, ta ansvar och ta bruk av sitt sunda förnuft. Frågan blir då - vad? Jag kan naturligtvis bara berätta vad jag själv anser. Och det går ju rätt så fort ... Jag anser är att saker och ting förmodligen är vad de ser ut att vara. Jag tror inte på något övernaturligt hokus pokus. (I vart fall inte förrän någon presenterar konkreta bevis.) Jag tror att meningen med livet är livet självt. Jag anser att det bästa vi kan göra är att vara rationella och logiska. Dessutom tror jag att den som är lycklig har det bättre än den som är olycklig. Denna grundsyn är kanske inte så glamorös - och i total avsaknad av trumpetstötar och vajande fanor. Den behöver inte tolkas av något prästerskap och den är i princip omöjlig att använda för maktgalna politiker. Detta är helt enkelt en skit-filosofi - för dem som älskar krusiduller och dunkel liturgi. Många skulle kalla min uppfattning för en total avsaknad av moral. Men icke! Här finns mycket att bygga viktiga resonemang kring. Till exempel anser jag att en konsekvens av mitt synsätt är att varje människa äger sitt eget liv. Bums leder det till resonemang om att hon även skall få bestämma över sitt eget liv, sin egen kropp och resultatet av sitt arbete. Och där landade vi i något som jag - med utmärkt förtjusning - kan tänka mig att köra ner i halsen på var enda svensk politiker som anser sig veta bättre än vanligt folk. Mitt primitiva, avskalade, resonemang leder mig också till att ta ställning mot nazister, mot fascister, mot kommunister och mot stenkastande AFA-dårar. Detta helt enkelt för att de vägrar att acceptera och respektera människor som unika och fria individer. Jag tycker också att livet bör levas väl. Allt annat är ett fruktansvärt slöseri. Nöjen och njutningar kan man aldrig få för mycket av. Allt skall prövas och man skall vända på alla stenar. Det innevarande ögonblicket skall användas för att göra något storartat och för att njuta i fulla drag. Jag existerar, alltså skall jag ha en grogg innan det är för sent! Se där! Nu landade vi i ett, sett utifrån min ståndpunkt, mycket moraliskt försvar för den fria människan och hennes rätt att rulla hatt. Det kan hända att jag har fel. Men i så fall har jag förmodligen inte mer fel än alla andra. Nu är frågan: Vilken är din moral - om du får bestämma på egen hand?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2001-09-01