Henrik Alexandersson:
Ord eller gatsten, vad vinner?
När detta skrivs har jag just kommit hem från en orange demonstration utanför Ukrainas ambassad - för frihet och rättvisa val. Det får en att fundera lite.
En av de ukrainare som deltog i demonstrationen undrade lite oroligt om vi verkligen fick lov att göra så här. Skulle inte polisen komma och bråka med oss? Eller maffian? Eller andra partier? Varpå vi fick lov att förklara att mötesfriheten som regel respekteras här i landet - så länge saker och ting går fredligt och ordnat till. Det där stang till lite hos mig. Tusentals och åter tusentals demonstranter i den stora orange demonstrationen - i Kiev - protesterar i ett land där polis och säkerhetsstyrkor kan slå till rätt godtyckligt. Där sänder motståndarna in skurkar, våldsmän och provokatörer i demonstrationer de ogillar. Där kan man bli såväl misshandlad som inlåst eller dödad bara för att man fredligt framför en åsikt. (I Sverige krävs däremot sinnessvaga tilltag, som att kasta gatsten på liggande poliser, för att det ska hetta till på allvar.) Men så funderar jag lite till. När jag tänker efter, så finns det faktiskt folk som försökt ödelägga de flesta demonstrationer jag har deltagit i. Inte polisen, maffian eller regeringen. Men väl politiska motståndare av det samtidigt fega och arroganta slaget. Jag tycker sällsynt illa om våld. Så kallade nationalister, brunvänsterns kader, huliganer och skräniga mobbar i allmänhet är inte min kopp te. Jag vet att småungarna tycker det är skitkul att gå med i AFA, SUF eller Nationaldemokraterna för att få röja lite. Om det inte är polisen de bråkar med, så är det med varandra. Och faller andan på, då ger dom sig på i stort sett vem som helst. Det är kanske ett beteende som är kvar i deras gener sedan grottstadiet ...? Jag avskyr det. Folk som försöker pådyvla andra sina åsikter - eller förvägra andra att ha vilka åsikter de vill - med våld, de är idioter. Man kan tycka illa nog om att dogmer, tro, nojor och moralpanik styr vad folk tycker och tänker. Men knytnävar och gatsten är faktiskt värre. Mycket värre. Jag kräver bara att i lugn och ro få argumentera för min sak. Och jag är beredd att låta alla andra, även idioter, få argumentera för sin. Ett fritt meningsutbyte är nämligen enda sättet att komma någon stans alls. Fakta kan vara tröttsamma, men de är viktiga. Ett rationellt samtal kanske inte är så sexigt för vissa, men det brukar leda framåt. Men då, dunder och brak, kommer enfaldiga fån som inte vill lyssna till fakta eller argument - och som inte har tålamod nog att föra ett normalt samtal - för att kasta gatsten eller klå upp folk. Man skulle kunna undra vad som driver dem. Rädsla för obekväma fakta? En skör trosbild som inte klarar kritik? Okunskapens barmhärtiga dimma? Svaret är förmodligen värre än så. Det handlar om ignorans. Om grottmänniskobeteende. Om flockmentalitet. Om reptilhjärnan. Man bråkar och ger folk på käften bara för att man kan. "Hö-hö!" Brunvänster, nationalister, diktaturkramare och rasister - man kan tydligen inte vänta sig mer av dem. Men jag kan inte låta bli att bli förbannad. Några små yngel som med skrik, visselpipor, gatsten, bengaliska eldar och jag vet inte vad saboterar andras fredliga möten. Och som sedan snabbt piper iväg, eftersom de varken vill, kan eller vågar ta en seriös debatt. Vad tror dom att dom uppnår? "Hej! Vi är kommunister / nazister som sabbar för folk och som tycker att våld är bättre än att diskutera. Speciellt eftersom vi inte vet vad vi snackar om och aldrig skulle klara en seriös diskussion. Nu slår jag dig på käften, din fan." Jag lever i en stilla förhoppning om att de flesta människor, precis som jag, bara ruskar på huvudet åt denna idioti. Men ... jag är ibland inte helt säker på att så är fallet.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2004-11-01