Henrik Alexandersson:
De flesta som protesterar är en del av problemet!
Min förra krönika - om politikernas övertro på politiska beslut och den politiska processen - tog tydligen skruv. Mängder av folk från såväl höger som vänster hörde av sig.
Alla verkar de vara ense med mig om att det är mer av folkvälde att låta medborgarna bestämma över sina egna liv - än att underställa det mesta i vår vardag "den politiska demokratiska processen". Nu tänker jag fortsätta där jag slutade förra gången. Det är nämligen inte bara politikernas klåfingrighet som oroar mig. De flesta som på olika sätt protesterar mot dagens politiker är inte ett dugg bättre själva. De vill nämligen också bestämma över våra liv. Ta till exempel AFA, Attac och diverse vänsterradikaler som blivit uppmärksammade på senare tid. De är duktiga på att tala om vad de är mot. Men samtidigt bör man ta reda på vad de är för. Alla dessa organisationer vill nämligen se politiska beslut som tvingar in både dig och mig i ett visst, snävt beteende. Man skiljer sig således inte från politikerna i viljan att styra och ställa över folk. Vad man gapar över är att man inte får styra och ställa efter sina egna idéer. Likadant är det på andra sidan. Sverigedemokraterna må försöka locka med grumlig folkhemsnostalgi. Men jag vill inte bo i ett folkhem där andra bestämmer över mitt liv. Speciellt inte om dessa "andra" är polare med folk som vill göra processen kort med dem som till exempel kommer från andra länder, ser annorlunda ut eller är sexuellt kreativa. Varför finns det så många Bror Duktig som vill bestämma över alla oss andra? Och varför är det så ont om folk som kan tänka sig att lämna oss ifred? Som jag ser det finns det bara en enda politisk/filosofisk idé som man har moralisk rätt att pådyvla andra: Att politiken skall göras så lite som möjligt. Om folk får sköta sig själva, då kan de välja om de vill leva i stora och dyra trygghetssystem tillsammans med andra - eller om de kan tänka sig att ta ansvar för sina egna liv. Då kan var och en få göra de val som gör honom eller henne lycklig. Aha, säger du och klistrar etiketten "anarkist" eller "anarkokapitalist" i pannan på mig. Men tyvärr. Jag tror att även ett anarkistiskt samhälle skulle ha folk som försökte uttolka en "högre sanning" och pådyvla den på andra. Jag skulle verkligen vilja vara något slags anarkist. Men jag är på tok för cynisk. Det enda jag kan göra är att med en dåres envishet upprepa att politikerna borde minska sin makt och mängden beslut. Men det kommer de inte att göra frivilligt. Och att kasta sten på dem och deras hantlangare, det hjälper inte alls - tvärt om. Det enda som kan påverka dem är att folk, med alla slags partisympatier, talar med sina politiker. Berätta att du är fullt kapabel att bestämma över ditt eget liv och att du tycker illa om storebrorsfasoner. Då kan vi kanske få fart på den diskussion som faktiskt förs i termer som "egenmakt" och "valfrihet" lite varstans. Men egentligen tror jag inte att de politiska partierna låter sig rubbas. De vill stanna kvar vid makten och köttgrytorna. Då finns bara en sak att göra - att vrida åt penningkranen. Vägrar vi betala skatt, ja då minskar politikernas makt snabbt - samtidigt som ditt inflytande över ditt liv ökar. Att kasta sten förändrar alltså inte samhället. Speciellt inte om stenkastarna bara är förmyndare av annan färg. Att försöka storma toppmöten och att störa politiska evenemang är inte bara fel - det är dessutom kontraproduktivt och oftast rena självmordsuppdragen. Att bara tala om frihet och folkvälde ändrar inte heller något. Sådant applåderas rentutav ibland av politikerna. Det enda - säger det enda - som kan krossa systemet är om folk vägrar betala skatt. Att det är på det sättet bekräftas av den hysteri som drabbar makthavarna så fort någon människa försöker behålla lite mer av sina surt förvärvade slantar. Det är här vi hittar förmyndarstatens akilleshäl. Det är här upproret börjar!
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-06-01