Henrik Alexandersson:
Svindlarnas marknad
Har folk varken ögon eller öron? Fattar de inte det uppenbara - att de blivit blåsta? Grundligt blåsta, till på köpet. Av våra politiker.
Med sitt arbete och sina skatter försörjer svenska folket en klick svindlare, parasiter och dagdrivare. Om svensk politik skulle spela efter samma regler som resten av vårt samhälle, då skulle den till stora delar vara åtalbar. Konkursen vore ett faktum. Fiaskot totalt. Men nu har ju politisk verksamhet inget med verkligheten att göra - mer än att den i slutändan tvingar oss alla att plocka upp notan. Men låt mig börja från början. Politik är en verksamhet som bygger på två mänskliga tillstånd - förhoppningar och fruktan. För att en politiker ska kunna få röster måste han eller hon ge väljarna ett hopp om ett bättre liv. Fler prylar gratis. Samtidigt gäller det att skrämmas. Glöm inte att tågen slutar gå, alla skolor stängs, alla fångar försätts på fri fot och att vädret blir sämre om ni röstar på Dom Andra. Detta är, naturligtvis, i grunden nonsens. Ingenting är gratis. Allt som politikerna försöker locka oss med, det får vi själva förr eller senare betala. Och skillnaden mellan en socialdemokrat och en moderat är inte så rasande stor. Välfärdsstat, höga skatter och förmynderi blir det, oavsett vilket parti du lägger din röst på. Och solen kommer att fortsätta gå upp oavsett om statsministern heter Persson eller Reinfeldt. Men framför allt, så länge politikerna tillåts härja fritt kommer du inte undan att betala för vår tids odugliga överklass. Just det, den politiska klassen. Det handlar inte bara om ett antal statsråd och några hundra riksdagsledamöter. Det stannar inte ens vid alla tusentals kommunfullmäktige- och landstingsledamöter. De är bara toppen av isberget. Om ens det. Ta en titt på vad vi egentligen betalar för. Det har vuxit upp en klass av drönare och dagdrivare som befolkar utredningar, förvaltningar, diverse råd, olika projekt och annan pseudoverksamhet. Det är de som snor mycket av våra pengar. Det är de som rattar ihop projektplaner om ditt och datt som de kan lura till sig skattepengar för. Det är de som glider fram genom livet på en räkmacka. På alla andras bekostnad. Om våra skattepengar bara gick till skola, vård, omsorg, ordningsmakt, rättsväsende, försvar och infrastruktur - då skulle vår skatt vara en tredjedel, kanske bara en fjärdedel, av vad den är i dag. Resten är till stor del pynt och lullull som hamnar i den politiska klassens fickor. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att något är lurt. För sisådär 30 år sedan var skatterna betydligt lägre än i dag. Men på den tiden fanns det fotpatrullerande poliser som upprätthöll ordningen. Sjukhusplatserna var fler och läkarna klarade av att ta hand om fler patienter varje dag. De psykiskt sjuka hade sjukhus att vara på istället för parkbänkar och tunnelbanestationer. De äldre hade ålderdomshem där man tog hand om dem. I skolan lärde sig barnen att läsa, skriva och räkna. Allt till en lägre prislapp. Den som inte inser att något har gått galet, den har helt enkelt inte pejl. I det som skett, och sker, finns tre bovar: Politiker, byråkrater och Bror Duktig. Politikerna försöker varje dag hitta på nya saker att reglera, utreda och förvalta. Det är deras jobb. Inget kan vara för litet eller obetydligt för dem. Är det inte näverslöjdens framtid som behöver utredas, så är det arbetslösa lesbiska skådespelare med utländsk bakgrund som behöver en handläggare, samordning eller annat. Det gäller att varje dag hitta nya grupper som man kan inge nya giriga, röstknipande förhoppningar. Och att hitta nya problem att skrämmas med. Det är det som sker i politikens maskinrum. Byråkraterna bevisar varje dag riktigheten i Parkinsons lagar. Allt arbete fyller alltid ut den tid som finns till dess förfogande. All verksamhet sväller, med automatik, av sig själv. Byråkraterna drivs naturligtvis av samma vilja att "göra sitt jobb", genom att komma på nya saker att lägga sig i, som politikerna. Men de har också en budget som måste fyllas med saker som låter bra. Dessutom är snabbaste vägen till en chefsstol ofta att skapa ny verksamhet, längst ner i pyramiden. Till ett allt högre pris spelar det självspelande pianot vidare ... Bror Duktig är den politiske entreprenören. Ofta kommer han från facket, någon folkrörelse, en intresseorganisation, ett studieförbund eller från politikens övriga undervegetation. Idén är enkel och fungerar klockrent. Bror Duktig slår upp tidningen och tittar vad det är man ojar sig över i dag. Låt oss som exempel ta... humdidum... kvinnliga byggnadsarbetares situation. Eftersom frågan väckt rubriker i tidningarna hamnar den på politikernas bord. Vad göra? Hur svara på alla frågor om detta? Då kommer den politiske entreprenören till politikerns undsättning. Genom att sätta upp en arbetsgrupp, ett samråd, en stödgrupp, en studie, en kommitté eller något annat otyg, har Bror Duktig löst politikerns problem. "Visst gör vi något! Se bara vilken fin grupp vi har tillsatt!" Detta till ett pris av några futtiga miljoner som sedan kan användas till konferenser, studieresor, wienerbröd och gärna också ett litet kansli. Politikerna betalar glatt, eftersom de fått någon som samtidigt fungerar som såväl alibi som gisslan. Inte sällan har tidningsrubrikerna från början skapats med Bror Duktigs hjälp ... Naturligtvis får det som politiker, byråkrater och alla landets Bröder Duktig skapat ett eget, inte sällan evigt, liv. En egen budgetpost. Egna årliga evenemang som skapar nya rubriker. Vinklade opinionsmätningar. En plats i maskineriet. Allt utan krav på varken kompetens eller ansvar. Och så där fortsätter det, år efter år. Allt sväller och blir dyrare. Allt fler områden av mänskligt beteende kapas av självutnämnda förståsigpåare. Detta är kvasiverksamhet - på skattebetalarnas bekostnad. Lullull och svällande byråkrati finns för allt i världen också i privat verksamhet. Men där finns det spärrar. Om man inte tjänar pengar, då sätts det som regel stopp. Om man är uppenbart slösaktig, då får man smäll på fingrarna. Om man inte är produktiv, då kan man städas bort. Om man inte är kompetent, då får man förmodligen inte jobbet från början. Men så är det alltså inte i det offentliga vansinnet. Speciellt inte när det finns faktorer som partibok, kohandel och hållhakar att ta med i beräkningen, Det finns de som sliter hårt i det offentliga. Sönderstressade vårdbiträden och hemvårdare till exempel. De befinner sig längst ner i näringskedjan. Över dem svävar de feta katterna som aldrig skulle drömma om att spara på sitt eget skrivbord eller i sin egen förvaltningskorridor. Tvärt om - istället skapar de mer byråkrati och mer kvasiverksamhet. Detta lämnar sedan själva verksamheten med ännu mindre pengar. Vill man slutligen knäcka de stackarna "på golvet" så slänger man in regelbundna omorganisationer. Sådana är en källa till otaliga möten, studieresor och konferenser, till byråkratins glädje - samtidigt som de driver dem som försöker få det hela att fungera i verkligheten till vansinne. Någon gång emellanåt avslöjar någon tidning, något nyhetsprogram eller rent av rikets revisorer att det offentliga kastar skattepengar in i ett stort svart hål. Men detta ändrar inget i slutändan. Själva idén är nämligen just att kasta in pengar i ett stort svart hål - för att den politiska klassen ska kunna sko sig på vanligt folks bekostnad. I denna pseudovärld finns sällan konkreta, mätbara verksamhetsmål. Det hör till ovanligheterna att någon naglas fast som personligt ansvarig för att ett projekt ska fungera som tänkt. Och det är ytterst tveksamt om det någonsin blir en vettig utvärdering. Sådant skulle ju kunna vara obehagligt ... Som tack för medborgarnas tålamod med allt detta utgår belöning i form av bidrag. I vart fall är det vad politikerna försöker få oss att tro. Sanningen är att en svensk bidragstagare i genomsnitt betalar lika mycket i skatt som han eller hon får i bidrag. Att politikerna ädelt "tar från de rika och ger till de fattiga" är en annan myt de försöker slå i oss. Inte då. Om man tog alla rika svenskars alla pengar skulle de inte räcka för att driva vårt land speciellt länge. De stora skatteinkomsterna, de kommer från dubbelarbetande, ensamstående tvåbarnsmödrar i förortslägenheter, typ. Att saker och ting skulle vara gratis och "rättvisa" är helt enkelt en myt. Det är vanligt folk som får betala - rubbet - däribland den politiska klassens extravaganser. Men myten fungerar utmärkt för att ingjuta både förhoppningar och fruktan i de breda folklagren. En vanlig svensk betalar hårresande 65 procent av sin bruttolön i skatt. Underskottet i statens finanser är 64 000 000 000 kr. Statsskulden är 1 240 000 000 000 kr. Och det blir bara värre och värre. Prosit!
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2004-09-01