Henrik Alexandersson:

Var går gränsen?

Ska man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller ska man vänta tills det är för sent?

Frågan är aktuell. Tänk dig en skala där noll är total anarki, utan stat. I andra ändan, tio, råder total statlig kontroll och totalt förtryck. Låt oss säga att vi i dag befinner oss någonstans runt sex på den skalan. För var dag som går ökar statens makt över våra liv. Hur mycket är vi medborgare beredda att acceptera? Och hur långt är våra politiker beredda att gå? När det gäller medborgarna råder en oroväckande naivitet i vårt land. Allt för många upprepar envist mantrat att "den som är oskyldig har inget att frukta". Detta trots att oskyldiga människor hela tiden hamnar i kläm, och till och med i finkan - när statens övervakningsambitioner paras med polisens böjelse för konspirationsteorier. Svenska folket tycks inte heller ha något problem med att vi har lagar som gör att människor kan sättas i fängelse på grund av sina åsikter. Inte ens när staten stänger obekväma politiska websidor eller när EU säger att vi nog inte ska ha rätt att kritisera vissa religioner reagerar folk. Ser man så till politikerna finns förmodligen bara en gräns för deras Storebrors-ambitioner: Total kontroll. För varje förslag som läggs och klubbas flyttas gränsen. Och så fort gränsen är flyttad tar politikerna ett steg till. Och ett till. Och ett till... Politiker har inga problem med att styra och kontrollera. Ju mer de inskränker din och min frihet, ju mer makt får de själva. Och de gillar makt. Para sedan detta med ett samhälle där allt fler blir beroende av staten i form av bidrag. Den som behöver statens pengar är naturligtvis mindre benägen att kritisera det som är galet än den som står fri. Resultatet blir att tystnaden långsamt breder ut sig. Vad som krävs i Sverige är motstånd. Och nu talar jag inte om stenkastande brunvänster eller om reclaimare. Sverige behöver fler modiga, pålästa, sakliga och envisa medborgare som kämpar mot övervakningsstaten. Fler som försvarar våra hotade fri- och rättigheter. Fler som vägrar krypa inför makten. Som sagt: Ska man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller ska man vänta tills det är för sent?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-05-01