Henrik Alexandersson:
Politisk feghet räddar monarkin?
Den politiska säsongen har börjat med en rejäl upprördhet över politikens moraliska förstoppning. Biträdande näringsministern struntade i skatten, justitieministern svek allmännyttan och LO skatteplanerade i kolossalformat. Jaha, och vari ligger nyheten? Politiker lever ju aldrig som de lär.
Listan över socialdemokratiska klavertramp är lång. Men vi skall inte glömma att borgarna, när de fick makten i mitten av 70-talet, genomförde den största socialisering av näringslivet vårt land någonsin upplevt. Hoppsan! Det blir liksom aldrig som politikerna lovat, hoppats eller tänkt. Ett praktexempel är kravet på republik. Flera politiska partier har detta krav i sina program. Även inom partier som är kungakramare finns enskilda personer som anmäler avvikande åsikt. Men ingen svensk politiker vill eller vågar ta i frågan. Man fruktar att väljarna skall bli irriterade. I stället mumlar man att "även om det är principiellt fel med monarki, så gör den ju ingen skada". Stopp och belägg! Det handlar faktiskt om vårt statsskick. Det gäller om statschefen skall utses demokratiskt eller enligt medeltida hokus-pokus-traditioner. Den frågan får inte sopas under mattan av pur feghet. Demokratin får inte devalveras till en simpel taktikfråga! Förutom att kravet på republik är en fråga om demokratisk anständighet, stöds det av viktiga praktiska argument. Det grundläggande handlar om maktspridning. En stark, oberoende statschef kan och bör vara en motvikt till riksdag och regering. När politikerna gör karottunderlägg av grundlagen eller lägger förslag som hotar våra demokratiska fri- och rättigheter - då måste det finnas någon som får, kan och vågar sätta stopp för galenskaperna. Är det därför politikerna ligger lågt i frågan? De vill kanske inte ha en stark, självständig och modig statschef? Det är tänkbart att de hellre kör på i gamla hjulspår - eftersom de då kan fortsätta kohandla, mygla och i stort sett bete sig hur de vill. Det är inte utan att vi republikaner känner oss svikna av det politiska etablissemanget. Jag vågar slå vad om att även LO kommer att sopa frågan under mattan - trots att man högtidligen avslutade LO-kongressen med kravet att monarkin skall störtas. (Sedan kan man i och för sig undra vad en fackförening har med saken att göra.) Samtidigt är frågan så oerhört enkel. Vill vi att vårt land skall vara en fullvärdig demokratisk nation där alla har lika rätt och lika värde? Eller tänker vi hålla fast vid för länge sedan föråldrade principer om att en viss släkt skall representera vårt land och alla dess innevånare? Vad är det som gör Bernadötterna från Pau så speciella och förmer än alla andra? Det hela är egentligen rätt tragiskt. Att vara svensk statschef har reducerats till att klippa band och klappa barn på huvudet - bara för att vi inte kan ta oss samman och demokratisera uppdraget. Hur kul kan det vara att vara statschef om man inte får vara chef i sin egen stat? Hur frustrerande måste det inte vara att vara statschef utan att få lov att öppna munnen? Hur deprimerande borde det inte vara att blockera ett av landets viktigaste ämbeten utan att få ta tag i viktiga frågor? Men kungen kan känna sig säker. Han och kronprinsessan sitter säkert i sadeln. I det här landet är vi inte ens beredda att försvara de grundläggande demokratiska principerna, om det finns risk för att någon blir upprörd.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2000-09-01