Henrik Alexandersson:
Staten och döden
Dom tar våra pengar. I utbyte lovar dom att ta hand om oss när vi blir sjuka. Sedan skiter dom i det. I Göteborg har människor, som hela sitt liv betalt skatt, fått stå i kö för strålbehandling så länge att det inte gått att rädda dem från cancerdöden. Och de varken kan eller får lämna systemet för att söka vård på annat håll!
Vårt land gjorde bort sig rejält när det gäller den så kallade Egypten-affären. Nu vill regeringen kunna fortsätta att utvisa asylsökande (som man anser, men inte nödvändigtvis kan bevisa, har terroristanknytning) till länder där de riskerar tortyr och skenrätt. Man riskerar helt enkelt deras liv. Allt man kräver är att den diktaturstat dit man utvisar människor skriver på ett papper där den lovar att inte vara elak. Ett papper som, provat i verkligheten, visat sig inte vara värt ett skvatt. Den svenska staten driver en narkotikapolitik som - helt i onödan - driver människor till brottslighet, lidande, misär och in i döden. Och staten vägrar att inse att förbudspolitiken medför några som helst problem. Tvärt om vill man gå ännu hårdare fram... "Det får aldrig hända igen" sa dom - sedan brydde dom sig inte. Vårt land har skrivit på kilometervis med dokument, traktat och deklarationer om att folkmord aldrig kan tillåtas. Men att förhindra folkmord - när de verkligen sker - det är rätt jobbigt och stökigt. Därför väljer vårt land att titta åt andra hållet medan 100.000-tals människor blir dödade, till exempel i Darfur-provinsen i Sudan. "På gränsen till folkmord" kallar den svenska regeringen just det folkmordet. På så sätt klarar den sig, på håret, från att behöva göra något, ta ansvar för alla sina stolta deklarationer eller att ge sina fina "folkmordskonferenser" något innehåll av substans. Desperata flyktingar som absolut inte vill kastas ut till förföljelse och förtryck i sina "hemländer" försöker emellanåt begå självmord - hellre än att återvända. Om flyktingen i fråga försöker döda sig själv tillräckligt många gånger och på tillräckligt grundliga sätt - ja, då kan de svenska myndigheterna överväga att låta personen stanna. Det förefaller som om flyktingen och staten då, i myndigheternas ögon, "står på samma sida". Rätt jävla stötande, om du frågar mig. Den svenska regeringen talar hellre om "folkrätt" än om "människorätt". Det innebär att den skiter i om en stat förtrycker och dödar sitt eget folk - så länge vi håller på protokollet och låter skurkstaterna i FN bestämma. Vi stämplade ett J i judarnas pass under andra världskriget, så att de inte skulle kunna smita undan "om det skulle behövas". Den så kallade baltutlämningen innebar att vi med vett och vilje sände människor till en säker död i Sovjetunionen. Och även om vi inte slog ihjäl de sinnesslöa och annorlunda - så steriliserade vi dem, så att de i vart fall inte skulle kunna föröka sig. Svinaktigt beteende är uppenbarligen lika svenskt som sockiplast. Det kan kanske komma som en chock för någon - men i statens ögon är ett människoliv inte värt ett skvatt. I flock blir de egna medborgarna dock på sätt och vis viktiga - för då kan de kosta pengar i form av vård och omsorg. Då kopplas Folkhälsoinstitutet (en institution som vi för övrigt fick idén till från Nazityskland) in, för att hålla statens ostnader nere. Men dess uppmaningar om att vi ska supa mindre och inte vara så jävla feta - de har inget med omtanke om oss som individer att göra. Det handlar bara om att hålla kostnaderna nere i finansminister Nuders bokföring. Är då staten ond? Kanske inte medvetet. Men den är absolut inte god. Kanske kan man påstå att den är rätt ointresserad och oengagerad när det gäller enskilda eller utländska människors liv och död.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2005-08-01