Henrik Alexandersson:
Varna dina barn för polisen!
Någon gång på 70-talet var parollen "Varna dina barn för polisen!" rätt så populär. Jag antar att den spreds av vänstermänniskor som fått smaka batong i samband med husockupationer och Vietnamdemonstrationer.
Nu verkar det dock som om det är dags att damma av parollen igen, fast av andra skäl. Snutar som klår upp intagna och fyllon som i sin cell påstås ha sparkat sig själva i huvudet sju gånger, sådant har tyvärr alltid förekommit. Det nya är att polisen har ihjäl folk. Detta faktum belystes när SVT:s Striptease-redaktion tog upp och drev fallet Osmo Vallo. Genom att följa upp, vara grundliga och aldrig ge sig lyckades man avslöja polisen och rättsläkarna med byxorna nere. Till och med när bluffen var synad försökte makthavarna slingra sig. Vi skall veta att det finns ett 30-tal liknande fall, som aldrig följts upp. I vart fall inte av kompetenta och uthålliga journalister. Det är inte orimligt att anta att det finns mycket skit i omständigheterna kring dessa fall. Sedan har vi den nya polistrenden att skjuta ihjäl folk i en aldrig tidigare skådad omfattning. Man kan fråga sig varför detta sker. Den svenska polisen har i princip varit utrustad med skjutvapen sedan den slutade bära sabel. Så varför alla dessa dödsskjutningar den senaste tiden? Det finns egentligen bara två möjliga svar. Det ena är inkompetens. Det andra är ondska. Frågan är vilket som är värst. När man hör berättelserna från lärarlösa lektioner på Polishögskolan (för polisaspiranter som ibland tycker att kvinnor, bögar och invandrare skall hållas på plats) kan man förstå att ondskan får utrymme att breda ut sig. När man utbildar de människor som skall upprätthålla vårt samhälles våldsmonopol - då handlar det till stor del om att sätta gränser. Gör man inte det, då skapar man i stället maktfullkomliga och våldsbenägna monster. I dag är det inte bara en och annan narkoman som råkar illa ut. Listan över helt vanliga människor som misshandlats av polisen blir allt längre. Med detta i åtanke framstår historier om hur polisen "sätter dit" oskyldiga människor för olika brott också som någorlunda trovärdiga. Ibland får man intrycket av att polisen, i sin frustration över alla outredda och avskrivna ärenden, plockar ut vissa fall där man till varje pris vill uppvisa resultat - oavsett om det är rätt person som åker dit eller inte. Samtidigt har vanligt folk ingen större nytta av polisen. Vid inbrott, rån och misshandelsfall blir det allt vanligare att farbror blå inte ens visar sig. Går man norr om Dalälven går det ibland en handfull polispatruller på ett område stort som Tyskland. Det polisen däremot satsar på är ofta dubiöst. Vi har en kulturpolis, Ravekommissionen, som förföljer unga människor som gillar en viss typ av musik. Hemliga polisen, Säpo, jagar veganer och uppvisar i sitt arbete ofta en häpnadsväckande brist på politisk medvetenhet, allmänbildning och analysförmåga. Pass- och utlänningspolisen jagar folk vars enda brott är att de vill bo i Sverige. (Polis och militär har, tillsammans med sina kollegor i andra länder, indirekt ihjäl drygt 3 000 personer som försöker ta sig in i EU varje år. Att vilja bo i vår del av världen, är det verkligen ett brott? Och skall det i så fall straffas med döden?) På det hela taget har svenska folket inte speciellt stor nytta av sin polis. Däremot ställer den till med en hel del djävulskap. Vad vi ser är ett regelrätt sammanbrott vad gäller en av vårt rättssamhälles grundpelare. Det är illa. Väldigt illa.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-03-01