Henrik Alexandersson:

Mer åt fler

Nu är valrörelsen över oss. De politiska partierna kommer att springa benen av sig för att lova mer åt fler. Och risken är rätt uppenbar att väljarna okritiskt sväljer betet. Att muta folk med deras egna pengar har blivit ett svenskt politiskt karaktärsdrag.

I en valrörelse blir det också rätt uppenbart att kortsiktighet, tro, bluffmakeri, irrationella faktorer och plakatpolitik spelar stor roll. Låt oss därför försöka titta på "mer åt fler"-politiken ur ett lite vidare och mer sansat perspektiv. En skola är den röd-gröna, att lova väljarna mer lullull med andra människors pengar. För det första kan man ifrågasätta det moraliskt rimliga i detta. För det andra är fördelningspolitik i allt väsentligt en myt. Det handlar väldigt lite om att ta från de rika och ge till de fattiga. Istället handlar det om att ge den stora väljargruppen, medelklassen, vissa förmåner - som finansieras genom att samma medelklass tvingas digna under ett av världens absolut högsta skattetryck. Men bluffen tycks fungera. Väljarna tror att de har fått något, även om det räcker med mycket enkel matematik för att inse att så inte alls är fallet. Sedan har vi den andra skolan - tillväxt. Jag önskar att jag kunde peka ut något parti som står upp för en god tillväxt-politik, utan att tveka. Men i dag är den borgerliga alliansen nästan lika mycket inriktad på att leka med andra människors pengar som de röd-gröna. Tillväxttanken förtjänar verkligen fler och mer entusiastiska supporters, eftersom den är både rimlig och effektiv. Istället för att flytta runt pengar mellan folk - så går idén med tillväxt ut på att om vi får mer, då räcker det till fler. Allt - allt! - välstånd i Sverige och i resten av världen, genom hela historien, bygger på tillväxt. Det är lätt att visa. För om vårt samhälle i dag hade haft samma resurser som för 500 år sedan, då hade vi alla haft det väldigt jobbigt. Om vi skapar mer, då får fler jobb. Mer pengar omsätts. Staten kan få in mer pengar utan att höja skatten. Människor får råd att köpa mer, resa mer, spara mer och de kan få mer fritid. Skolan, vården och omsorgen kan förbättras. Alla kan få det bättre. Men då krävs det alltså att kakan växer. Det är egentligen rätt enkelt, eller hur? Därför är det märkligt att se att så många motarbetar tillväxten. Miljöpartiet säger rakt ut nej till tillväxt, eftersom de vill att vi ska leva på kottar och bark för miljöns skull. (De har för övrigt helt missat att tillväxt och utveckling är de faktorer som, världen runt, visat sig vara absolut viktigast för att åstadkomma en bättre miljö.) Vänsterpartiet är emot privat företagande och för ett klasslöst samhälle. De vill förstatliga företag och de vill hellre att folk jobbar i den skattefinansierade sektorn än i den skattebetalande. Hej och hå! Där blir det inte mycket tillväxt, kan jag lova. Och så socialdemokraterna, som är djupt konservativa och tror att vi fortfarande lever på 1800-talet. Som en del av "arbetarrörelsen" är de i grunden skeptiska till företag, företagare och företagande. Därför vägrar de att inse att tillväxten kräver att det blir enklare och mer lönsamt att driva företag. Istället sätter socialdemokraterna på sig jättelika skygglappar och fokuserar på att flytta pengar mellan människor, med tvång om så krävs. Samtidigt gör de det svårare, dyrare och jävligare att driva företag. Suck! De varken vill se eller diskutera vad som kan ske om kakan växer. Det är riktigt korkat, även ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Snart är de svenska sossarna de enda bland sina partibröder i Europa som vägrar se möjligheterna ... Många i de borgerliga partierna förstår nog det där med tillväxt. Men det verkar inte som om deras partier fattat galoppen. Därför ser vi sällan eller aldrig borgerliga partier gå ut i ett frimodigt, visionärt, pedagogiskt och tydligt försvar för tillväxten. Istället spelar de fegt på sossarnas planhalva, där man leker monopol med andra människors pengar. Om vi vill få det bättre - då krävs en förändring. Det är en hyfsat enkel sanning som tycks vara väldigt, väldigt svår att förstå.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-07-01