Henrik Alexandersson:

Vem rattar egentligen landet?

Tjoho! Nu är det valrörelse, igen. Nu ska vi bestämma vem som ska ratta landet. Det är i vart fall vad politikerna, media och alla förståsigpåare tror.

Men är det verkligen så? Hur mycket koll har egentligen politikerna? Är det de som bestämmer? De stiftar visserligen lagar och så. Men är det de som bestämmer vad som kommer att hända? Mindre än man tror, skulle jag vilja påstå. Den svenska politiken är nämligen reaktionsdriven. De ämnen som kommer upp i TV:s morgonsoffor, på tidningarnas förstasidor och debattsidor, i dokumentärfilmer och samhällsprogram och i kritiska böcker sätter agendan. Det är på detta politikerna reagerar med utredningar, motioner, propositioner, arbetsgrupper, samråd, skattepengar och allmän panik. Och de krafter som påverkar ökar i antal. Bloggarna blir fler och många av dem blir inflytelserika. Web-TV och web-radio kommer snart att vara lika självklara val för vanligt folk som Kalla Fakta och Studio Ett. Book on demand-lösningar gör att böcker som de vanliga förlagen är för fega för att ge ut ändå får en publik. Och intresseorganisationer, särintressen, aktionsgrupper och andra kommer hela tiden med nya larm, rapporter och rubrikknipande problemformuleringar. Det är detta som driver den svenska politiken. Så den som vill påverka bör inte ställa upp i val till riksdagen - utan istället lära sig mer om PR. Makten fördelas inte en gång vart fjärde år - utan varje dag genom tusentals försök att göra avtryck i debatten. Och detta är effektivt. De politiska partierna är till exempel livrädda för Naturskyddsföreningen (som i sig knappast kan anklagas för att vara partipolitiskt neutral). Kampanjer som utger sig för att slåss för rättvis handel och etiskt företagande försöker upphöja sina värderingar och tolkningar till allmän norm, genom att driva kampanjer mot och skrämma upp företagen. Den som kan förpacka sina åsikter till något som liknar ett larm eller en nyhet får garanterat sina femton minuters berömmelse. En paradox är att det är den unga högern som har de flesta och bästa PR-konsulterna, men att det är den unga vänstern som är mest framgångsrik i sina kampanjer. Möjligen kan det bero på att de förstnämnda säljer sina kunskaper till andra, medan de senare driver sina frågor mest för skoj skull och för sin egen skull. Om jag vore MUF-, LUF- eller CUF-ordförande skulle jag ägna detta en hel del tankemöda. Om ett par veckor är valraseriet över. Sedan blir allt som vanligt igen. Då går makten tillbaka till de människor som är flinka på opinionsbildning. Verkar samhällsdebatten intensiv just nu, då ska man vara medveten om att det sker mer - i det fördolda - när TV:s valbevakning har släckt ljusen och kamerorna.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-08-01