Henrik Alexandersson:

Ibland blir man misstänksam ...

Anta att ett utländskt nyhetsprogram, till exempel på BBC, hävdar att saker och ting är på ett visst sätt. Samtidigt påstår våra svenska nyheter, till exempel i Sveriges Television, att allt är precis tvärt om. Då ligger det nära till hands att anta att någon ljuger eller i vart fall är felunderrättad.

Detta är inte alls ovanligt, utan sker varje dag - i stort såväl som i smått. En annan underlighet är tv-intervjuer med folk som talar vilt främmande språk. Emellanåt hör upprörda språkkunniga tittare av sig till mig och berättar att det som stått att läsa på textremsan har väldigt lite att göra med vad personen i rutan verkligen sade. Men även ett för oss välkänt språk, som engelskan, blir konstigt i nyhetsrapporteringen. Vanligtvis är själva översättningen som sådan någorlunda språkligt rimlig. Men i princip alla nyanser, antydningar, mångtydigheter, gliringar och förtäckta budskap försvinner. Så även om översättningen är grammatiskt korrekt, blir budskapet ofta fel. Så här håller det på dagarna i ända. Vi överöses med direkt felaktiga nyheter. Vi blir förvirrade av taffliga översättningar. Inte sällan tvingas journalister vidareförmedla nyheter de inte själva förstår. Därför går det tyvärr inte att lita på det vi får se, höra och läsa i medierna. Den som någon gång bevittnat en "nyhetshändelse" och sedan läst beskrivningen av densamma i tidningen förstår ungefär vad jag menar. All information förvanskas hela tiden. Det finns säkert även elaka och ohederliga journalister som medvetet ljuger för oss. Men jag vill tro att de är få. I stället handlar det nog snarare om oavsiktliga eller i vart fall omedvetna felaktigheter. Varje person som skall vidareförmedla information till någon annan gör det utifrån sina utgångspunkter - sin verklighetsuppfattning, sin kompetens, sin sociala förmåga och sin samhällsbild. Ofta är det dessutom flera led mellan källa och mottagare. Det skulle faktiskt vara mer förvånande om informationen inte förvanskades på vägen. Därför gäller det att ha flera källor och lyssna till flera olika nyhetskanaler. Den ena har kanske inte mer rätt än den andra. Men den sammantagna bilden har i vart fall en teoretisk möjlighet att uppvisa vissa likheter med verkligheten. Flera källor behövs dessutom av det enkla skälet att de flesta avsändare, källorna, har ett syfte med sin information - och att de ljuger eller förtiger, för att gynna sin egen sak. För att i sammanhanget citera statsminister Göran Persson: "Man skall inte ljuga. Men man behöver inte heller berätta hela sanningen." Man skulle kunna tillägga att det i vart fall är dumt av källor att ljuga om sådant som går att kontrollera. Men inte ens det är ovanligt. Och ofta förmedlas den ursprunglige uppgiftslämnarens uppenbara lögn okritiskt hela vägen till oss läsare, lyssnare och tittare. "Purgamentum init, exit purgamentum." Ibland tycker jag rent utav att det är bättre att ha tillgång till flera källor som jag vet är partiska och opålitliga - i stället för att behöva lita till en enda källa eller nyhetskanal som fåfängt försöker framstå som opartisk, korrekt och neutral - och lite finare än alla andra. Att tro att opartiskhet över huvud taget existerar är närmast enfaldigt. I vårt dagliga liv gör detta saker och ting lite besvärliga. Att fatta rätt beslut, i stort och smått, när man inte kan lita på den information som finns - det är svårt. Att dra egna slutsatser av världshändelserna blir också vanskligt. Låt mig ta ett exempel. Mellanöstern är ett getingbo. Det är få saker där nere som man kan uttala sig om med säkerhet. Detta dels för att alla tycks köra med dubbla agendor - en öppen och en dold, dels på grund av att våra medier ger oss ett redan sållat och filtrerat urval av information. Det är till exempel möjligt att Israel genomfört en massaker i Jenin. Eller inte. Jag vet uppriktigt sagt inte. Det är möjligt att den israeliske premiärministern Sharon är en skurk och en slaktare. Eller inte. Och Arafat? Är han egentligen fågel eller fisk? Statsman eller terroristledare? Säg det ... Det enda jag verkligen vet är att det framförts mycket och hård kritik mot Israel i svenska medier. En del är helt uppenbart propaganda eller i vart fall partisk. Annan information har mer otydliga källor (vilket paradoxalt nog får den att framstå som mer trovärdig). Det finns oceaner av påståenden och uttalanden att ösa ur. Eventuellt också en och annan trovärdig ögonvittnesskildring. Det rena tyckandet är dock betydligt vanligare än sådant som kan liknas vid fakta. Nästa steg i informationsinsamlandet är riktigt knivigt. Det gäller att lista ut vad det är som jag inte ens känner till att jag inte vet. (Hängde du med?) Hur kan man få fram information om man varken vet var man skall söka eller vad man skall leta efter? Vilka fakta är relevanta utan att jag själv begripit dess betydelse eller att de alls existerar? Här blir det ofta slumpen som spelar in. Man snubblar över saker och ting som visar sig vara viktiga. Så satt jag häromdagen och läste en artikel om Mellanöstern i brittiska The Spectator, författad av Daily Mails kolumnist Melaine Phillips. Till en början föreföll den vara en välskriven, vass och provocerande partsinlaga för Israels sak - ännu en åsikt helt enkelt. Men artikeln innehöll även vissa uppgifter, som i vart fall var nya för mig. Framträdande personer i Arafats palestinska Fatahrörelse citeras när de berättar att intifadan och själmordsbombarna styrs direkt från den palestinska myndigheten. Israel påstås ha framlagt bevis för att Arafat själv godkänt finansiering av självmordsbombare. Man citerar ledande palestinier som talar om fredsprocessen som en trojansk häst och att målet är ett Palestina som sträcker sig "från floden till havet". Här finns nu många frågetecken, möjliga felkällor och invändningar. Är citaten korrekta? Är de tagna ur sitt sammanhang? Är detta den nu rådande uppfattningen eller bara gammal retorik? Var kan man få se de bevis som nämns? Jag kan alltså inte utan vidare varken godta eller avfärda dessa uppgifter. En sak är dock uppenbar. Detta är uppgifter som cirkulerar där ute. Och det är uppgifter som svenska medier inte alls brytt sig om att vidareförmedla. Frågan man ställer sig är varför? Varför kablar man ut rykten, spekulationer och propaganda från ena sidan men inte från den andra? Svaret är kanske lika enkelt som trivialt. Medierna är inte opartiska - då medierna över huvud taget inte kan vara opartiska. Eftersom information hanteras av människor uppstår tolkningar, urval, fel, omskrivningar och missförstånd. Dessutom sker en partisk sållning, även om den inte alltid är medveten. Därför kan vi bara konstatera en enda sak med säkerhet om svenska mediernas rapportering: Den är fel. Fel i olika grad och på olika sätt. Men på ett eller annat sätt alltid fel och ofullständig. Detta gäller såväl dess rapportering om Mellanöstern som all annan nyhetsrapportering. Alltid. Därmed är det också rätt ointressant om felen i mediernas rapportering beror på bristande kompetens, konspirationer, vänstervridna journalister eller borgerligt kontrollerade medier. Den information som når oss är som regel fel, helt enkelt. Det är allt man behöver känna till. "Lita inte på någon - inte ens på oss!" Det var parollen för Belgrads Radio B2, i samband med oroligheterna där för några år sedan. Bättre än så kan denna dystra krönika nog inte sammanfattas.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-04-01