Henrik Alexandersson:

Trångsynthetens rike

Det har varit val - och Sverigedemokraterna kom nästan in i riksdagen. Detta har fått alla politiker, journalister och förståsigpåare att gå i spinn. Så just nu talar folk snabbare än de tänker.

Jag ska strax återkomma till varför dessa människor har panikkänslor. Jag kommer också att resonera lite närmare kring vad Sverigedemokraterna egentligen kan tänkas vilja och varför. Men först, för tydlighets skull: Även jag är oroad och störd över att ett främlingsfientligt parti på lite sikt är på väg in i den svenska politiken. Dessa människor har inte bara inskränkta och obehagliga åsikter - de är som regel också kufar och haverister som genom sin blotta närvaro kan få demokratiska församlingar att stå på näsan. Med Sverigedemokraterna i riksdagen kommer Sverige att bli omöjligt att regera - åt ena hållet eller det andra. Den som tycker att Ny Demokrati en gång förde med sig oreda har inte sett något ännu ... Men först alltså - vad är det som får de etablerade partierna att få sådan panik? Att de kan komma att förlora mandat till ett nytt parti? Jo, men det ingår liksom i spelreglerna. Att en våg av främlingsfientlighet drar fram över landet? Nja, det handlar ju trots allt bara om sisådär tre procent av befolkningen om man ser till hela riket. Så vad är det då som gör att våra politiker vaknar kallsvettiga mitt i natten och fruktar Sverigedemokraterna? Svaret är oroväckande och enkelt. De kan inte hantera dem! De flesta svenska politiker saknar den ideologiska stringens och de genomtänkta grundvärderingar som krävs för att kunna ta debatten. Så när Sverigedemokraterna sitter i en TV-studio utan att ta på sig bruna skjortor och skrika "Sieg Heil!" - då vet politikerna inte riktigt vad de ska säga och ta sig till. Och hur skulle de alls kunna göra något? De är ju också främlingsfientliga! Alla svenska riksdagspartier - alla - vill ha reglerad invandring. Några försvarar en omänsklig flyktingpolitik och några vill ha språktest. Men även de ulligaste och gulligaste och till synes ofarligaste och snällaste riksdagsledamöterna vill ha en reglerad invandring. Därför skiljer de svenska riksdagspartierna sig inte i art, utan bara i grad, från Sverigedemokraterna. Och det gör situationen väldigt komplicerad. Hur kan man kritisera någon som delvis har samma åsikter och krav som man själv? Det är därför politikerna är så nervösa. Så över till ett par tankar om vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Kortvarianten först: Man är rädd för allt som är nytt och okänt. Vilket är dumt. Så här ... Låt oss börja med att ställa frågan vad som förenar de människor som klumpas ihop som "utlänningar" i den svenska debatten. De kommer inte från ett visst land. De har inte en och samma hudfärg. De tillhör inte samma "ras". De bekänner sig inte till samma religion. De har inte samma kulturella bakgrund. Det handlar således inte om en viss grupp som uppvisar ett visst beteende. Istället är det en fråga om att de "inte är som vi". Och vem fan är det? Ingen kan påverka var han eller hon föds, med vilken hudfärg, i vilket religiöst territorium eller i vilken kulturkrets. Människor har alltså inte gjort några fria, egna val som gör dem speciella. Så varför då tvinga dem att lida - genom särbehandling, diskriminering eller hat - för något som inte är deras "fel"? Samtidigt är det en tråkig mänsklig egenskap att vara rädd för det som är nytt och annorlunda. Det ligger kanske i våra gener, från en tid när det verkligen fanns skäl att vara rädd för andra stammar, ny mat, ovanligt väder och konstiga saker. Det är denna grottmänniskomentalitet som Sverigedemokraterna utnyttjar. De vill få oss att tro att vi kan vrida klockan 50-60 år tillbaka i tiden, till ett Sverige där utlänningar var sällsynta och pizza en nästan okänd maträtt. (Samtidigt vill de inte låtsas om att kåldolmar, familjen Bernadotte och Mårten Gås också är sådant som en gång var nytt och ovanligt i vårt land.) Detta är naturligtvis omöjligt och orimligt. Vi lever i en ny och relativt öppen värld. Om vi kastade ut allt och alla som inte har traditionellt "svenska" förtecken och isolerade oss - då skulle vi snabbt bli ett inavlat, underutvecklat, fattigt och olyckligt folk. Sverigedemokraternas illa dolda och de vanliga partiernas mer väl dolda främlingsfientlighet - det är bara att göra ett problem av något som inte behöver vara ett problem över huvud taget. Min enkla filosofi är att alla människor ska ha så stor frihet som möjligt att göra sina egna livsval. Alla människor! Jag anser att gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, egendom eller säkerhet. Alla bör respektera varandra - oavsett vilka vi är. Dessutom ska alla ha lika rättigheter. Och därmed även lika skyldigheter. Lagarna ska gälla lika för alla. Vi kan gott ha färre lagar, men vi ska ha mer ordning. Detta är en enkel, men effektiv och sympatisk, modell för ett samhälle där alla kan leva och låta leva. Den ligger fjärran från Sverigedemokraternas metafysiska hokus-pokus om det svenska blodet. Och den ligger också väldigt långt från vad vårt lands riksdagspolitiker sysslar med. Medan alla andra tycker att den egna "rasen", "klassen", gruppen eller politiska majoriteten ska kunna tvinga alla andra att leva på ett visst sätt - så tycker jag att alla gott kan få leva som de vill, så länge man inte skadar någon annan. Men så enkelt får det tydligen inte vara i vårt land ...

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-09-01