Henrik Alexandersson:
Säkerhet till varje pris?
Herr och fru Klåfinger i riksdagen vill att jag ska leva säkert och länge. Tack. Men litar de inte på min självbevarelsedrift?
Av missriktad välvilja inrättar makthavarna kontrollmyndigheter och förbjuder kul saker. På så sätt slipper folk tänka själva. Det är ju praktiskt. För politikerna. Allt brukar börja med larmrapporter i medierna. En gång i tiden handlade dessa om att alla bilar inte hade krockkuddar som standard. Följden blev att det i dag inte går att få tag i en enda bil utan denna säkerhetsdetalj. Problemet är att jag inte vill ha någon jävla krockkudde. Det beror inte på att medierna, så snart kuddarna blev standard, meddelade att de är livsfarliga och krossar folk som i den värsta splatter-movie. Jag har andra skäl. Jag tycker helt enkelt inte om att en dator när som helst kan utlösa en krutladdning en halvmeter framför mitt ansikte. Med tanke på att en vanlig dator orsakar totalt kaos om man ber den göra en enkel sak - som att skriva ut ett brev eller sända ett e-brev - så anser jag min känsla av obehag vara välgrundad. Visst. Jag kanske kommer att krossas mot ratten. Eller att slungas ut genom vindrutan. Men alternativet är att jag dör till följd av det magsår jag ådragit mig i väntan på den stora explosionen. Bilen är en kul pryl. Jag vill sköta den manuellt när jag tar snäva kurvor i hög fart. Hela denna känsla motverkas av krockkuddar, bältessträckare, automatväxlar, blinkande lampor, anti-sladdsystem och spökröster som säger att jag inte har slagit på halvljuset. Naturligtvis har jag inte slagit på halvljuset! Hur skulle jag då kunna skjuta älg från bilen? Tryck, vrid och drag. Denna kristallklara anvisning har jag funnit på en burk huvudvärkstabletter. Jag har problem med att utföra dessa tre delmoment, samtidigt, redan i nyktert tillstånd. När jag väl behöver pillren, då är jag än mindre funktionsduglig. Tryck, vrid och drag. Samtidigt. Sedan har bror duktig mage att komma och påpeka att det inte är bra att ta sig en återställare. Det är lätt att säga för en nyjoggad hurtbulle i statlig lönegrad som har en verktygslåda till hands. Vi andra ger upp och kastar burken, oöppnad, i soporna. Skål! SJ är ett säkerhetsmedvetet företag. Med vissa undantag. Har du till exempel sett skyltarna vid fönstren? "Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada." Jaha. Så det är alltså bättre att ha sådana livsfarliga tingestar kvar i kupén? Den som har en damm på sin tomt ska ha staket kring den. Tanken är förmodligen att små barn inte bör bada. Samtidigt drabbar detta den genomsnittlige garden-partygästen eller ölsugne grillentusiasten. De snubblar på de låga staketen och trillar i drickat. Tragedin är ett faktum. Drinken är utspilld. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan alla naturliga vattendrag och sjöar också får staket. För säkerhets skull. Tänk så många nya jobb en sådan visionär infrastruktursatsning skulle kunna skapa i glesbygden! Man kan undra hur jag överlevde min barndom. Utan att känna till ordet lekmiljöråd tillbringade jag helger och somrar i skogen. Jag försvarade våra ruvande tamfåglar med hagelbössa mot måsar. Pilbågen var ingen leksak, utan större än jag själv. Vi jagade räv och sköt pistol. Uthoppet från logen ner i höet var fyra meter. Jag högg ved med en jätteyxa. Skräpeldningen skötte jag på egen hand och jag körde traktor i lågstadieåldern. Men jag överlevde och var lycklig - utan flytväst i båten. Varken bäcken eller sjön hade något staket omkring sig. Om sådant berättar jag ibland för mina vänners barn, som då klentroget stirrar på mig under kanten på sina cykelhjälmar.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2002-08-01