Henrik Alexandersson:
Döden i Paris?
Planen var att åka hem från Paris till Sverige på självaste franska nationaldagen. Kvällen innan, Brandmännens Bal, blev således grundlig.
På den lilla krogen frossade vi i timtal i Confit de Canard, fantastiska viner och utsökta desserter. Längre bort på gatan ställde ett hammondkapell upp utanför en krog i den varma sommarnatten. Till tonerna av La vie en rose svävade jag ut i dans med en liten tant i 80-årsåldern. Därefter vidtog den långa färden åter till hotellet. Denna speciella kväll hade alla etablissemang öppet precis hur länge som helst. Pastis blandades i mitt inre med armagnac, rödvin med gin och tonic. Geranimo! Vid femtiden på morgonen ställde jag nogsamt min väckarklocka och knoppade in. När jag vaknade greppade jag efter mitt armbandsur. Klockan var, sisådär, halv ett på dagen. Panik! Mitt tåg till Bryssel skulle avgå om ungefär tre kvart. Varför hade klockan inte ringt? Jag tog en dusch, packade, kastade upp, tog en ny dusch och hittade fler saker som skulle packas. Rummet snurrade. Genomsvettig släpade jag in mitt bagage i den minimala hissen som höll en temperatur om sisådär 35 grader. Jag kollapsade. Det här går inte! Jag skulle aldrig klara att resa hem. Det fick bli ett par dagar till i Paris. Receptionisten konstaterade, milt överseende, att jag kunde få ett nytt rum - om sisådär fyra timmar. Bagaget låstes in och jag stapplade ut, mot Boulevard S:t Michel. Märkligt. Den stora boulevarden var helt folktom. Inte ens en buss eller hund syntes till. Tankeverksamhet vidtog. Min analys var att de som inte var och tittade på nationaldagsparaden kanske, kanske hade rest till mormor på landet eller så. Man vet ju aldrig med fransmän. Men var inte detta ändå lite märkligt? Min lokala tabac var stängd. Allt var stängt. Jag irrade fram och åter under tilltagande panik. Åter till hotellet. Där fanns ingen receptionist att finna. Det var nu jag på allvar började överväga att jag kanske var - död! Och var i så fall detta den varma eller svala platsen? Hade jag förvandlats till en osalig ande som för alltid skulle irra längs Paris folktomma gator? Med Ågren som sällskap slog jag mig ned på en bänk vid Place Sorbonne. Jag försökte tänka logiskt. Jag försökte bemästra skräcken. Då såg jag hur det rörde sig bakom en tyllgardin. Människor! Jag rusade fram till tabacen och bultade på den låsta glasdörren. Ägaren släppte in mig och gav mig en forskande blick. Sedan gick det undan: - Yvette, Georges! Vite! Herrn här är tres malade! Smörgåsar! Cognac! Mineralvatten! Vite, vite, vite! Långsamt började jag återvända till livet. Återställare är faktiskt inte så dumma. Nybakat bröd med ost, skinka och senap gör underverk. Perrier är livets vatten. En liten ostomelett slank också ned. Men fortfarande förstod jag inte. Var var alla andra människor? Varför var det så tyst? Hur vet man om man är död? Åter växte paniken. Över den tredje koppen kaffe bestämde jag mig för att ta det hela steg för steg. Låt se. Klockan är nu ... halv ... vad för slag? Halv åtta!? Jag hade helt enkelt hållit armbandsuret upp och ned när jag vaknade. Jag hade sovit i en knapp timma, var fortfarande rejält påstruken och hade irrat runt i ett Paris som ännu inte vaknat. Det blev en vecka till. Men plötsligt brydde jag mig inte om den stekande sommarhettan och avgaserna. Kyparna kunde vara hur snorkiga som helst, utan att jag hetsade upp mig. Jag hade fått livet åter!
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2003-07-01