Henrik Alexandersson:
Men tänk om det inte är så?
För en del år sedan utmålades en produkt som Den Stora Miljöboven. Det var styrofoammuggen - du vet den där kaffemuggen i ett skumplastmaterial som påminner om frigolit. I dag är denna mugg på de flesta håll ersatt med pappersmuggar.
Vad ingen tänkte på är att miljöeffekterna av att tillverka en pappersmugg är större - jämfört med styrofoammuggen. Dessutom bränner man fingrarna av sig när man köper kaffe i pappmugg. Det där är bara ett exempel på hur politiker, särintressen, domedagsprofeter, lobbyister, organisationer och självutnämnda experter kommer undan med att säga saker som låter bra - men som i själva verket kan vara uppåt väggarna. Inte sällan visar det sig att det som presenteras som "politiskt korrekt" i slutändan är det som är sämst för miljön, människorna och samhället. Men Gud nåde den som påpekar detta. Om man ifrågasätter sådant som den tyckande klassen presenterar som "sanningar" - då får man löpa gatlopp. Ta det här med växthuseffekten som exempel. Alla är överens om att det förekommer långsiktiga temperaturvariationer. Men det finns många faktorer som kan spela in. Människans utsläpp kan vara en faktor. Naturligt förekommande temperaturcykler en annan. Återkommande förändringar i solens aktivitet en tredje. Och så vidare. Vi vet faktiskt inte riktigt vad som gäller. Och därmed vet vi inte heller om de åtgärder vi sätter in är de rätta, nödvändiga eller ens bra. Ändå tar alla - regeringar, FN, EU och grundskolans läroböcker - den rådande bilden av växthuseffekten och dess orsaker som korrekt och självklar. Men tänk - tänk om detta skulle visa sig vara fel. Då kan det hända att vi, i värsta fall, med goda intentioner, gör saker som bara förvärrar problemen. Men, OK. Låt oss en stund utgå från att alla förståsigpåare och självutnämnda orakel har rätt: Växthuseffekten är ett problem och den beror på av människan skapade utsläpp. Vad gör vi då? Jo, då hoppar alla politiskt korrekta, alla domedagsprofeter och alla makthavare åter på ett och samma tåg. Det handlar om FN:s Kyoto-avtal med åtgärder mot global uppvärmning. Man kan fråga sig om detta dokument alls är värt pappret det är skrivet på. Sverige är ett land som anslutit sig till Kyoto-protokollet. Sverige är ett "politiskt korrekt" land med hög gullighetsfaktor i FN, hos miljömuppar och vänsteraktivister världen över. Ändå kan Sverige komma undan med att stänga fullt fungerande kärnkraftverk (som inte bidrar till växthuseffekten). För att ersätta denna energi köper vi till exempel skitig kol- och oljeproducerad el från våra grannländer (vilket ökar utsläppen av växthusgaser). Om "politiskt korrekta Sverige" kan bete sig på detta sätt - är då Kyoto-protokollet över huvud taget värt något alls? Att följa Kyoto-protokollets åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser skulle kosta mänskligheten lite drygt 150 miljarder dollar. Ändå skulle resultatet i princip bli obetydligt, knappt mätbart, om ens något alls. Vill man absolut sätta sprätt på 150 miljarder dollar, då finns det vettigare saker att göra - för mänsklighetens bästa. Vaccinationer. Utbildning. Exemplen är otaliga. Och de skulle i slutändan rädda betydligt fler människoliv. Det finns alltså goda argument för att kritisera Kyoto-protokollets. Ändå hålls det nästan heligt av politiker och proffstyckare runt om i världen. Den som hädar blir avfärdad, hånad och utfryst. Fråga till exempel den danske forskaren Björn Lomborg. Att han över huvud taget ifrågasätter folks tvärsäkra påståenden på miljöområdet - det har gjort honom hatad av dem som anser sig själva vara de "korrekta", de som har monopol på sanningen. Men när alla springer åt ett och samma håll, då kan det emellanåt vara nyttigt att stanna upp och se sig om. Att tänka efter. Det faktum att de flesta har en och samma uppfattning, tro, övertygelse eller åsikt - det är inte sällan en varningssignal. Men för att åsiktsmonopolen ska kunna brytas, eller ens ifrågasättas - då krävs det fler människor som tänker själva. Gör det!
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2005-02-01