Henrik Alexandersson:

Därför går allting alltid åt helvete

Det är med idéer som med barn. Folk tycker egentligen bara om sina egna. Människan är dessutom ett flockdjur. Vi söker trygghet i grupper som liknar oss själva och som delar våra värderingar.

En och annan forskare har delat in djuren, varav människan är ett, i alfa- och betaindivider. Alfa-typerna är få och leder den stora betaflocken. Dessutom har man observerat vad man kallar för gamma-individer. Detta är en liten grupp som lever sitt liv efter eget huvud, som vill bli lämnad i fred av det påstridiga kollektivet och som inte vill underordna sig ledarnas påbud. Gamma-individerna har inte heller något större intresse av att pådyvla andra sin livsstil eller sitt beteende. Gamma-individerna är därför ofta illa sedda av både alfor och betor. Inte för att de uppviglar andra - utan på grund av att de undviker att underkasta sig gruppen, kollektivet. Samtidigt är det gamma-individerna som driver saker och ting framåt. Det finns ett egenvärde i mer alternativt handlande. Alternativt beteende berikar och skapar kreativa nya lösningar. Ser man till människan, då är det som regel gamma-individerna som kommer med nya idéer, nya initiativ, nya uppfinningar och annat som de facto gynnar gruppen. Det är endast när det råder frihet och mångfald som det tänks nya tankar, som utvecklingen verkligen är utveckling. Därför är det tråkigt att flocken (samhället) lägger så mycket kraft på att likrikta individerna. I vissa samhällen gäller det att inte sticka ut - för att undvika repressalier och aktivt förtryck. I andra samhällen, som vårt, är likriktningen mer raffinerad. Här är det bara de som flyter med strömmen, som inte bråkar eller avviker, som får olika förmåner och belöningar. Detta fungerar faktiskt minst lika effektivt som aktivt förtryck. Vill man göra det lätt för sig kan man här skjuta in sig på det svenska socialdemokratiska maktmonopolet. Men riktigt så lätt är det kanske inte. Den svenska socialdemokratiska enpartidemokratin är förvisso ett påtagligt problem. Men ett långvarigt folkpartistiskt, kristdemokratiskt eller vänsterpartistiskt maktmonopol skulle uppvisa ungefär samma problem - likriktning, tystnad, inställsamma media och en egen partiadel som lägger beslag på skattepengarna och alla de feta uppdragen. Att de svenska socialdemokraterna visar upp hinkvis av dåliga sidor, det är således kanske inte den grundläggande idéens fel som sådan. Tittar man i backspegeln hade den tidiga arbetarrörelsen en tydlig heder och moral. Folk skulle jobba och göra rätt för sig. Man skulle inte ligga andra till last. Men det var då. I dag har ett långvarigt maktinnehav utvecklats till ett autonomt, självreglerande system av djävulskap. Men låt mig - för tydlighetens skull - upprepa att det nog hade varit ungefär lika illa vilken politisk eller religiös idé som än haft livstidsabonnemang på makten. Det hade säkert varit annorlunda - men likväl illa. Folk brukar vara nyfikna på min politiska uppfattning. Svaret är att jag ligger utanför det svenska politiska systemet. Jag är libertarian. Det betyder att jag anser att alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annan människas frihet, säkerhet, egendom eller rättigheter. Jag brukar dessutom vara noga med att understryka att alla skall ha lika mänskliga och medborgerliga rättigheter. Jag tycks, med andra ord, odla gamma-individens ideal. Detta ställer till det när man diskuterar politik, idéer och filosofi med andra. De förstår inte vad man menar. De vill helt enkelt inte förstå. Ty, de är så förtjusta i sina egna idéer att de vill att dessa skall tillämpas på alla. Precis alla. Med tvång, om så krävs. I min värld får man gärna vara socialist, konservativ, muslim, kristen eller socialliberal - så länge man inte tvingar någon annan. Jag kan till och med tänka mig att folk kan få leva i skumma kommunistiska eller nazistiska samhällen eller kollektiv - så länge det sker frivilligt och så länge de inte skadar någon annan. Men denna enkla idé går alltså inte hem. De flesta andra anser att alla skall leva efter en politisk tanke, efter en moraluppfattning, i ett och samma trånga system. Vilket i sin tur leder till ett likriktat samhälle som inte utvecklas - men som ivrigt odlar sina egna dåliga sidor. Prosit! Men saken är att alla människor inte alls har samma politiska övertygelse, samma moraluppfattning, samma religion, samma preferenser, samma önskemål eller samma uppfattningar om vad som är ett lyckligt liv. Men likt förbannat vill de, nästan alla, tvinga in resten av mänskligheten i sina egna raka led. Så länge detta pågår kommer många, förmodligen de flesta, att vara missnöjda och olyckliga. Att leva och låta leva är en strategi som inte är speciellt omhuldad i dagens samhälle. Därför går allt åt helvete. Människor tvingas leva på ett sätt som inte passar deras önskemål och livsval. De gamma-individer som skulle kunna skapa mångfald, kreativitet och framsteg hålls kort. Tystnaden lägger sig över vårt kalla land. Alla undrar vart glädjen tog vägen. Så - hur skall då allt bli bättre? Hur skall fler kunna bli lyckliga och leva sina liv efter eget huvud? Mitt svar är enkelt. Politikerna skall hålla sina feta fingrar borta från våra liv. Inget blir bättre för att alla gardiner i hela landet är röda eller blå. Men om det finns en mångfald, om folk får välja själva, då har det ett värde i sig. Då skapas liv, kreativitet, glädje och utveckling. Problemet är att det knappast kommer att bli speciellt mycket bättre vem fan vi än röstar på. Viljan att styra och ställa över folk är hög i alla politiska partier. Kanske behövs det ett nytt parti? "Frihetspartiet Minimalisterna - de färgglada?" Eller kanske är det dags för folk att börja skita i allt trams dagens politiker kommer dragande med? Det finns faktiskt en hel del människor som håller med mig om detta. Men den avgörande frågan är - är de villiga att skrida från tankar och ord till handling?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2004-07-01