Henrik Alexandersson:

Åsiktsmonopolet som dödar

Det är lågt i tak i Sverige. Uttrycker du en kontroversiell åsikt - då blir du ofta hånad, ihjältigd eller krossad. Speciellt gäller detta debatten om den svenska narkotikapolitiken.

20-30 år av stenhård, repressiv narkotikapolitik har knappast gjort något bättre. Under denna tid har antalet tunga missbrukare ökat med 70 procent i vårt land. På 70-talet dog ungefär 50 svenskar om året av narkotikan. Idag handlar det om ungefär det femdubbla. I länder med en friare, mänskligare och liberalare drogpolitik ser det annorlunda ut. Att skriva eller säga detta är att häda. Politikerna har satsat årtionden av kraft, pengar och prestige på den nuvarande politiken. Påstå att den inte fungerar och du möts av tystnad. Påpeka att människor dör i onödan och du möts av hån och hot. Säg att kejsaren är naken och alla blir hysteriska. Det enda som är tillåtet att säga är att vi skall ha hårdare och längre batonger, fler poliser, fler tullare, hårdare lagar, strängare straff, mer repression och större befogenheter för myndigheterna. Då möts man med öppna armar och välkomnas in i stugvärmen. På så sätt har man lyckats skapa en tämligen stor uppslutning kring en politik som bevisligen misslyckats. Detta är oerhört allvarligt. Det handlar om onödigt lidande, onödig brottslighet och om människor som dör i onödan. Politikerna har, de facto, blod på sina händer - samtidigt som de envist vägrar att ens diskutera om dagens politik är rimlig. Det finns många argument för att liberalisera drogpolitiken. Ett är att förbudet skapar höga priser. (Det är bara att gå in i läkemedelskatalogen FASS, för att se att legalt tillverkade och distribuerade droger egentligen bara kostar några kronor - att jämföra med de tusentals kronor det är fråga om på en illegal marknad.) De höga priserna skapar många problem. Den aktiva nyrekryteringen är intensiv. Brottssyndikat styr marknaden med våld. Missbrukarna hamnar i lidande och misär. För att få ihop till sina droger tvingas de stjäla, råna och göra inbrott. Detta är något riksdagens batongpartier borde fundera på. Legalisera drogerna och den organiserade brottsligheten berövas sin viktigaste inkomstkälla. Gör drogerna lagliga och stölder, inbrott och rån skulle minska med bortåt hälften. Riksdagens mjukisar borde, på sin kant, fundera på om en politik som skapar mänskligt lidande är värd att försvara. Detta för att nu inte tala om orena droger och narkotika med ojämn styrka. Det säger sig självt att det är livsfarligt att sätta i sig preparat som tillverkas av snubbar med kemilådor i källare och som sedan distribueras av kriminella nätverk. Med en legalisering skulle överdoserna vara ett minne blott. Orena droger likaså. Smittspridningen av AIDS och Gulsot skulle kraftigt begränsas. Nya farliga droger (som kommer ut på marknaden för att de är lätta att smuggla) skulle inte förekomma om missbrukarna kunde välja annat till ett rimligt pris. Men om detta bryr sig politikerna icke. Jag börjar misstänka att de faktiskt vill att narkomanerna ska knarka ihjäl sig. Till detta kommer en och annan principiell fundering. Hur kan det till exempel vara brottsligt att använda droger, eftersom själva användningen inte kränker någon annan människa? Ska politikerna eller folk själva bestämma över sådant som är svårt, dumt och farligt? Skapar man inte nya problem om man berövar människor ansvaret för sina egna liv? Men denna debatt är alltså förbjuden. Människor lider och dör. Brottsligheten frodas. Men den som försöker ifrågasätta det hela åker på en propp. Första gången jag offentligt debatterade drogerna var i radions Klarspråk, för många år sedan. Efter mitt inlägg fylldes programmet en hel vecka med ursinniga motreaktioner. Få, om ens någon, bemötte mina argument i sak. Istället var man upprörda över att någon tilläts ha och framföra dessa "förfärliga" åsikter. Sedan dess har mycket lite förändrats. I de debatter där jag alls fått medverka har jag bara fått vara med som ett kuriöst inslag. Eller för att hånas. Härom veckan medverkade jag i en debatt i Hannah i TV3. Ganska exakt 90 procent av allt jag sade klipptes bort. Istället fick de politiskt korrekta förbudsförespråkarna breda ut sig. De få saker jag fick framfört var i anknytning till att andra hoppade på mig. En del var oförskämda. "Jag tycker du ser konstig ut på ögonen, är du påverkad?" Andra bara tramsiga. "När man får köpa knark på ICA, tror du man kan köpa nya hjärnceller där då också?" Visst. Jag fick fram några enstaka argument. Jag sade inget dumt. Men det bestående intrycket är en stökig sändning, där jag hela tiden förlöjligades och visades upp när jag tvingades vara defensiv. Detta är inget att förvånas över. Så är det jämt. Saklighet och goda argument är varken tillåtna eller tv-mässiga. Ändå vägrar jag ge upp. Jag må bli hånad, förlöjligad, hatad, utfrusen och stigmatiserad. Dels ser jag de hysteriska motreaktionerna som ett exempel på att jag trampar på en öm tå. Dessutom vägrar jag att låta dem som driver en politik som skapar död, lidande och brottslighet stå oemotsagda. Andra är inte lika envisa, dumdristiga, trotsiga och tjockhudade. Jag känner många som håller med om mina åsikter, men som inte är beredda att ta debatten offentligt - eftersom de helt enkelt inte är intresserade av att bli förlöjligade, vantolkade och misskrediterade. Det finns forskare som inte vågar presentera sina rön, av rädsla för att bli av med sina anslag. Det finns de som är mycket bättre debattörer än vad jag är, men som inte vill bli utfrusna. Och det finns de som sagt vad de tycker - och sedan förlorat jobbet. De som inte ställer upp på bakom den misslyckade svenska drogpolitiken ska helt enkelt skrämmas till tystnad. På så sätt offras, i slutändan, människors liv och hälsa på den politiska korrekthetens altare. Utan att någon bryr sig. Det är fullständigt hårresande!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-02-01